Vid till annan förs förslag fram att ändra terminslängden. Nu senast är det SACO:s studentråd som låtit göra en enkät i frågan och i ett pressmeddelande säger att ”ett treterminssystem skulle möjliggöra en helårsförsörjning för den enskilda studenten.” Man tänker sig en förlängning av läsåret till 45 veckor för att med detta som bas införa ”en helårsförsörjning” för studenterna.
Enligt en intervju i Dagens Forskning (26-27 aug. 2002) anser Thomas Östros att ett treterminssystem på universiteten skulle spara såväl pengar som studietid. Tillåter man sig ett så enögt synsätt skulle man lika gärna kunna säga att mycket pengar skulle kunna sparas på att lägga ner forskningen vid våra universitet. Fast det här är väl en alltför allvarlig fråga för att skämtas om. Allvarligt talat ser jag främst två starka skäl som talar mot en förlängning av läsåret. Det viktigaste gäller forskningens ställning inom högskolan.
I SVERIGE TILL SKILLNAD från hur det är i de flesta andra länder är de statliga forskningsresurserna koncentrerade till högskolan. Samtidigt strävar vi efter ett nära samband mellan forskning och grundutbildning. Detta tar sig uttryck i att såväl forskning som undervisning ingår i universitetslärarnas arbetsuppgifter. Men de två uppgifterna låter sig inte förenas hur som helst. Bägge uppgifter kräver koncentration.
Kvalificerad forskning försvåras, om den inte helt omöjliggörs, av ständiga avbrott. Samtidigt är universitetsutbildningens hjärta dialogen mellan lärare och student vilken kräver lärarens närvaro och uppmärksamhet i undervisningsmiljön. Det finns två lösningar på det här problemet. Antingen separerar vi uppgifterna så att de has om hand av olika personer eller också låter vi samma individer såväl forska som undervisa men då separerat i tiden. Vi är många som förordar den senare modellen men det finns också kritiker som menar att högskolan är oförmögen att erbjuda forskningen en tillräckligt god miljö, att grundutbildningsåtagandet kväver den riktigt kvalificerade forskningen.
MEN UNDERVISNING OCH FORSKNING låter sig väl separeras oberoende av läsårets längd? För den enskilda läraren behöver undervisningens omfattning inte påverkas. Sant, men forskning förutsätter nästan alltid nära kontakt med kollegor inom och utom landet och då skall det till att forskningsperioderna sammanfaller. Det är ett elände med alla dessa konferenser i september då resten av världen har tid för forskning. Om något så är de gemensamma forskningsperio-derna idag för korta. Kommer läsåret att ytterligare förlängas tror jag att vi bör införa fler dedicerade forskningsmiljöer vid våra universitet där forskarna har ett begränsat engagemang i grundutbildningen.
Men även för grundutbildningen själv är ett hemmabyggt läsår otidsenligt. Om det finns någon fråga inom högskolesektorn där en gemensam europeisk norm skulle vara särskilt motiverad så gäller det terminsindelningen. Här talar vi om en ”European higher education area” och tänker oss att studenterna skall strömma fram och tillbaka över forna tiders nationsgränser samtidigt som den svenska höstterminen slutar i mitten av januari! Tala om skott i foten.
Och vad innebär ett förlängt läsår annat än en devalvering av studierna. Framgångsrika heltidsstudier motsvarar för normalstudenten idag 40 poäng per år samtidigt som vårt förhållandevis långa läsår omfattar (nära) 40 veckor. En förlängning av läsåret skulle med all säkerhet inte leda till att normalstudenten klarar av heltidsstudier utan bara att begreppet får en annan innebörd, det ges lite mindre tid för egen eftertanke. Tiden mellan terminerna ger utrymme för den reflektion som också är en nödvändig del av kunskapsbildningen.
Att förlänga läsåret i avsikt att ”ge studenterna en helårsförsörjning” eller att ”bättre utnyttja undervisningslokalerna” är exempel på den slags tanklöshet som om den omsattes i praktiken allvarligt skulle skada såväl forskning som utbildning. Med vänner som förespråkar sådant har vi anledning att känna oro.
CHRISTOPH BARGHOLTZ
Orförande i SULF
