När jag läste Christoph Bargholtz krönika i Universitetsläraren nr 16, så fick jag en påminnelse om min tid som doktorand. Under doktorandtiden förväntas man som bekant att undervisa en del. Det hade jag inget emot, men av olika skäl fungerade inte undervisningen alltid så bra. Skälen kan givetvis vara många. Vid ett par tillfällen upplevde jag precis den förnedring som antyds i Krönikan, när studenter tillåts skriva anonyma omdömen som sedan cirkulerar för allmän kännedom.
Nu har det gått en tid och jag har återhämtat mig samt dragit lärdom. Jag undervisar åter, men nu vid Karolinska Institutet och tänker ofta på skillnaden, det vill säga att undervisning också kan kännas som en trygg och välintegrerad del av ens arbetssituation. Om man utbildar för ett yrke, så är det självfallet också en fördel om aktuell yrkeskunskap kommer till uttryck i undervisningen. Ofta betonas betydelsen av forskning för universitetslärare, men jag undrar om det inte bör finnas lika mycket i den andra vågskålen, nämligen praktisk erfarenhet från den verklighet man möter i sin yrkesutövning. Jag är lyckligt lottad som nu kan förena kliniskt arbete som psykolog med såväl forskning som undervisning. Det är just genom mitt yrke jag kan känna inspiration att undervisa.
Inom sjukvården arbetar många med olika yrkeskunskap och man inser snabbt att olika områden kompletterar varandra. Sjukvården är som en organism som måste fungera i sin helhet för att verksamheten skall bli bra. Man är beroende av varandra. Det är en insikt som gynnar samarbete och ett konstruktivt klimat. Det leder till att miljön blir lärande. Det är tillåtet att fråga och att inte veta. Något som är enkelt för mig kan vara svårt för någon annan och vice versa. Jag tror inte att sjukvården skiljer sig från andra sektorer i samhället i det avseendet.
Att undervisa är viktigt och nödvändigt. Det är en fördel om det också är roligt. Roligt i den meningen att man kan ge vidare den kunskap som nästa generation kommer att ha nytta av. För att bedöma det räcker det inte med enbart yrkeserfarenhet, utan där behövs även den aktuella och ständigt pågående forskningen. Man måste vidga sitt perspektiv utöver det näraliggande och se ett vidare sammanhang, tänka kritiskt. Även om den egna forskningen begränsar sig till en smal sektor, så ger den likafullt det kritiska förhållningssätt som behövs för att undervisningen skall bli något mer än ett repetitivt föredragande.
Även på Karolinska Institutet förekommer kursutvärderingar, som till form och innehåll inte skiljer sig så mycket från dem jag sett på universitetet. Visst finns risken att man får löpa gatlopp även här, men jag tror knappast att det behöver ske om förutsättningarna är de rätta. Nämligen, att man tillåts välja endast de undervisningsmoment som man är lämpad för och att det finns ett samarbete där man bryr sig om, inte bara undervisningen, utan också varandra. Precis som det kliniska arbetet sker gemensamt, så bör undervisningen också vara en fråga om samarbete. Om lärarens arbetsförhållanden är bristfälliga så är det knappast en fråga för studenterna och det är inte detta som skall speglas i kursvärderingarna. Man bör ha rätt att känna tryggheten i att kursvärderingen beskriver om undervisningen hamnat på rätt nivå och varit möjlig att tillgodogöra sig. Det var väl det som var syftet en gång när de infördes?
GUNILLA LUNDSTEDT
LEG PSYKOLOG, FIL DR
HUDDINGE UNIVERSITETSSJUKHUS
