All högskoleutbildning skall vila på ”vetenskaplig eller konstnärlig grund samt på beprövad erfarenhet”. Högskolelagen kräver också att högskolorna skall bedriva forskning och annat utvecklingsarbete. Det betyder att alla högskolor förutom utbildning måste bedriva egen forskning, inte minst för att ge utbildningen den vetenskapliga grunden. På högskolan i Trollhättan/Uddevalla (HTU) vill vi leva upp till detta, och i detta avseende är vi knappast unika! Hur ser då våra möjligheter ut? Under innevarande år kommer vår utbildningspres-tation att ligga väl över uppdraget. Utbildningsersättningen från staten ligger på ungefär 240 Mkr för år 2003, medan forskningsersättningen blir cirka 22 Mkr. Vårt forskningsanslag motsvarar således drygt 9 procent av utbildningsanslaget. (Till detta kommer en externfinansierad forskning på cirka 30 Mkr.)
IDAG STYRS MYCKET av forskningen av ”externa faktorer”. Detta är som det skall vara, under förutsättning att det också finns utrymme för ett oberoende och mera långsiktigt kunskapssökande. Det måste finnas en bas som är mer stabil än svängningarna i det ”vetenskapspolitiska” finansieringssystemet. Att uppmärksamma och belöna en producerande verksamhet är lätt och bekvämt men att fånga upp och känna igen den unika kompetensen är oerhört mycket svårare. Men det borde vara en prioriterad uppgift. Det är således viktigt att en högskola har en långsiktig och genomarbetad strategi för sin forsknings- och kunskapsutvecklande verksamhet. För detta behövs en långsiktig finansiering som bör relateras till både undervisningsvolymen och till den externa forskningsvolymen. Att forskningsanslaget utgör i storleksordningen 50 procent av utbildningsanslaget är ingen ohemul önskan.
HTU har idag ungefär 50 forskarstuderanden, samtliga inskrivna vid en annan högskola eller universitet. Hitintills har 25 doktorer examinerats under sin anställning vid HTU. Vi finansierar denna utbildning huvudsakligen helt själva. Detta är bra. Vi kan själva välja de för oss mest intressanta samarbetspartners inom forskarutbildningen. I och med att vi bidrar med full lön till doktoranden, intressanta projekt med projektfinansiering samt kvalificerad (bi-)handledning så blir vi också i allmänhet väl bemötta på ”värduniversiteten”. Så länge vi inte själva har examinationsrätt är detta en acceptabel lösning – vi får t.ex. ett kunskapsnätverk som är betydande och som vi själva ”äger”. Detta är viktigt – vi måste själva ha äganderätten över vår egen utveckling och forskningsframtid. Nätverksforskarskolor gör mig nervös. Inte sällan läggs då äganderätten över på värduniversitetet, och det finns risk för att de mindre högskolorna tas med enbart av tvingande skäl. Det är således utomordentligt viktigt att finansieringen av högskolornas forskning och forskarutbildningsresurser inte styrs via universiteten – inte ens om detta följs av en etikett att man ska bidra till forskarutbildningen på en högskola. Denna typ av ”välgörenhet” har aldrig varit utvecklande, vare sig inom samhället i stort eller i forsknings- och utbildningssammanhang. Den egna kraften och förmågan är alltid avgörande för en utveckling. Det är endast mellan någorlunda jämbördiga parter som ett samarbete kan blomstra.
Med tanke på högskolelagens formuleringar kan det möjligen också ifrågasättas varför inte högskolorna generellt har examinationsrätt av sina egna doktorander. ”Men kvalitén då?” hör jag skrikas ut. Så låt mig slå fast: all forskarutbildning måste vila på en ”gedigen vetenskaplig kvalité”. Men det gör den ju redan i dag! Vi samarbetar med de bästa partners inom respektive område och vill fortsätta att göra så. Eftersom examination av forskarstuderande sker via en disputation med betygsnämnd finns ju redan kvalitetssäkringen inbyggd. Man skulle således mycket väl kunna låta högskolorna (utan eget så kallat Vetenskapsområde) själva överta ansvaret också för själva examinationen, gärna med en helt extern betygsnämnd. Det skulle principiellt inte påverka kvalitén, min rädsla är möjligen att högskolorna skulle bli ännu mera krävande när det gäller att ”släppa fram” doktoranderna just för att undgå B-stämpeln. Vetenskaplig kvalitet, god utbildning och inte minst kritiskt tänkande är grundbulten i vår verksamhet.
I DEN VETENSKAPSPOLITISKA debatten hörs
ibland mer eller mindre uttalat också tesen att de ”små” högskolorna drar forskningsresurser som bättre kunde användas till så kallad spetsforskning på de ”stora” universiteten. Detta är milt sagt okunnigt – jämför bara relationerna i anslagen. Högskolornas små forskningsresurser är välinvesterade pengar, både med tanke på den forskningsinsats som görs och med tanke på den effekt den har på utbildningen och på regionens utveckling. Att prova nya utbildningsidéer, att hitta nya studentgrupper, att lämna ett konservativt förhållningssätt till utbildning och kunskap tror jag lättast kan göras på en högskola som inte är belastad av allehanda ”traditioner”! Detta leder till nytänkande och kunskapspositioner som väl står sig i en jämförelse med de gamla universiteten. Vill staten ha valuta för sina pengar i bildnings- och utbild-ningshänseende skall man satsa margi-nalökningarna på högskolorna. Vi lovar att vi väl skall ta hand om en sådan satsning.
LARS EKEDAHL, PROFESSOR OCH REKTOR FÖR HÖGSKOLAN I TROLLHÄTTAN/UDDEVALLA
