SACO:s ordförande Anna Ekström och utbildnings- och forskningsansvarige Håkan Regnér tog den 4 oktober upp frågan om arbetslöshet bland akademiker på DN debatt, baserat på SACO-rapporten Arbetsmarknaden för högskoleutbildade: inkomstutveckling och geografisk rörlighet under 90-talet. Detta är ett angeläget ämnesområde att studera, bland annat därför att sådana kartläggningar kan fungera som beslutsunderlag åt unga människor som står inför sina utbildningsval. Artikelns utformning och siffermaterial kan ge intrycket att runt 10 procent av akademikerna skulle ha varit arbetslösa under 1999. Detta motsäges av SACO själva i ett pressmeddelande daterat till den 15 oktober (finns publicerat på SACO:s webb-sidor) bekymrar sig Anna Ekström över att arbetslösheten bland akademiker har ökat från 2,1 procent i september 2001 till 2,3 procent i september i år.
DET ÄR ANMÄRKNINGSVÄRT att SACO-företrädarnas inlägg är så ofullständigt. Syftet med SACO:s undersökning må vara ambitiöst, men de slutsatser som artikelförfattarna drar av rapporten är alltför ytliga och saknar analys. Detta uppenbaras vid en jämförelse av siffrorna från DN-artikeln och pressmeddelandet från den 15 oktober. I DN-artikeln definieras ”arbetslöshet som antal studenter som har fått ersättning från en arbetslöshetskassa”, varpå dessa siffror jämförs med den genomsnittliga arbetslöshetsstatistiken för hela landet. Att SACO i pressmeddelandet från den 15 oktober redovisar helt andra arbetslöshetssiffror gör att hela SACO:s undersökning förlorar sin trovärdighet. Av DN-artikeln kan man få intrycket att arbetslösheten är högre bland akademiker än genomsnittet för hela arbetsmarknaden och av SACOs hemsida finner man att arbetslösheten bland akademiker är väsentligt mindre än genomsnittet. Anna Ekström, bestäm dig.
Ekströms och Regnérs DN-presentation av SACO:s undersökning indikerar på en önskan att hellre framföra ett politiskt budskap, än att beskriva de verkliga förhållandena på arbetsmarknaden för nyutexaminerade akademiker. Varför skulle man annars utelämna viktiga fakta från andra motsvarande undersökningar; exempelvis nämner de inte med ett ord de regelbundna kvalitetsgranskningar av högskolor och universitet som sker i Högskoleverkets regi. Siffror från dessa undersökningar skulle kunna balansera SACO:s eget siffermaterial, då Hög-skoleverkets granskningar sammantaget ger en helt annan bild av verkligheten, än den som redovisas i DN-artikeln.
Ekström och Regnér verkar med sin artikel vilja driva en linje mot de mindre högskolornas existensberättigande. De argumenterar till förmån för de stora, väletablerade lärosätena, med en förment ståndpunkt att det är de individuella studenternas sak de företräder. Det är dock en snäv omvärldsbild som diskvalificerar både individernas rätt till tillgång till högre utbildning även utanför storstäderna och den stora betydelse spridning av den högre utbildningen har ur regional synpunkt. De bortser också från utbild-ningsväsendets angelägna uppdrag att komma tillrätta med den sociala snedrekryteringen till högre utbildningar, en uppgift som gynnar fler individers möjligheter att skaffa sig en utbildning.
Jag undrar vad Ekström och Regnér egentligen är ute efter med sin vinklade analys av SACO:s utredningsmaterial. Vill de underkänna den i flera decennier successivt genomförda, framgångsrika satsningen på att göra högre utbildning tillgänglig i hela landet?
Låt oss slå fast att Sveriges alla studenter har rätt att kräva sannfärdiga kvalitetsanalyser av utbildningarna vid våra högre lärosäten av främst två skäl:
• Att nuvarande och potentiella studenter behöver ett bra och rättvisande underlag, som kan underlätta deras individuella utbildningsval.
• Alla våra högskolor och universitet behöver ett bra och rättvisande underlag, därför att det är ett viktigt instrument i det kontinuerliga utvecklingsarbetet vid respektive lärosäte.
SAID IRANDOUST
PROFESSOR OCH REKTOR
VID HÖGSKOLAN I BORÅS