För ungefär en månad sedan träffade jag en kollega, professor i juridik vid mitt eget lärosäte, som påpekade att nu var det väl snart dags att också se över lärarnas rättssäkerhet. Jag funderade en hel del över hans anmärkning. I våras lämnade högskoleverket 20 förslag till åtgärder för att stärka studenternas rättssäkerhet och för närvarande pågår arbetet på en lista med rättigheter för doktorander.
Av vårens 20 förslag från HSV syftar ett till att lärosätenas lokala regelsamlingar skall bli klarare och mer fullständiga samt bättre kända. Det är ägnat att stärka såväl studenternas som lärarnas rättsäkerhet. Bland de övriga 19 avstyrkte SULF idén att inrätta en så kallad examinationsnämnd dit studenter kan vända sig med en begäran att få betyg omprövade. Den främsta grunden var förbundets farhågor att detta skulle inverka menligt på den fortsatta utvecklingen av examinationen som en integrerad del av undervisningen, men frågan rör naturligtvis också lärarnas rättssäkerhet i yrkesutövningen. I förbundets remissvar pekade vi på möjligheten att införa ett system med en sekunderande examinator som ett sätt att stärka såväl studenternas som lärarnas rättssäkerhet. Vad mer borde göras?
Så funderade jag till för en vecka sedan när ordförandena i SULF:s lokalföreningar samlades till årlig konferens.
DISKUSSIONEN KOM i slutskedet in på frågan om kursvärderingar. Jag hade till en början svårt att förstå problemet. (Naivt nog!) I högskoleförordningen föreskrivs att kursvärderingar skall genomföras. Högskolan skall sammanställa och informera om resultaten och eventuella beslut om åtgärder föranledda av kursvärderingarna. Resultaten skall hållas tillgängliga för studenterna. Jag har tyckt att allt detta kan vara ganska rimligt.
Vid svenska universitet och högskolor åtnjuter läraren av tradition en frihet att med utgångspunkt från kursplanen själv planera sin undervisning och att själv välja metod, en undervisningens motsvarighet till forskningens frihet. Denna slår vi alla vakt om, också SULF.
Med denna frihet följer ansvaret att göra metoder och resultat tillgängliga för granskning, på liknande sätt som inom forskningen. Vi måste kunna argumentera för vår ståndpunkt men också lyssna på motargument och vara mottagliga för övertygande kritik.
Kursvärderingarnas resultat hjälper mig som lärare att utveckla min undervisning. De hjälper också studierektor att planera vilken fortbildning som skall erbjudas och de kan sända signaler om att somliga lärare är så överhopade av arbetsuppgifter att de inte hinner med allt det som förväntas. Så har jag sett på kursutvärderingar (och jag har aldrig sett på en utvärdering som inte gällt min egen kurs).
På ordförandekonferensen berättades om en helt annan värld, en värld där lärare tvingas till andliga gatlopp inför spefulla studenter och kollegor. Kan man inte erbjuda tillräcklig arbetstid för förberedelser får man hota med personlig förnedring, hemska tanke.
JAG TROR FORTFARANDE vi behöver kursvärderingar, men jag tror inte på många av de former de tydligen tar sig idag. Vi behöver en öppen diskussion om formerna, om vilken information läraren behöver och institutionen och i vilken form resultaten skall ges offentlighet. Här, som vid så många andra tillfällen, kan jag tycka att myndighetsformen lägger hinder i vägen för vårt arbete med sina offentlighetsprinciper.
Det är inte klokt. Det berättades om högskolor där omogna studenters, i anonymitet avgivna, elakheter i oförändrat skick lagts ut på nätet av institutionen!
Jag kan nästan inte tro att det är sant. Men vi skall ta reda på det! Inga lärare skall chikaneras under förevändningen att det skulle kunna gagna studenterna. Den tanken är absurd. Detta är en fråga jag menar vi måste ge hög prioritet inom förbundet.
Men det skall inte stanna vid detta, utan detta får markera början på ett intensifierat arbete för att stärka lärarnas rättsäkerhet.
CHRISTOPH BARGHOLTZ
