Vi har gamla studenter som tar lång tid på sig att bli klara, vi har en nettoutflyttning av välutbildade och vi har en hög nybörjarfrekvens men också många som inte fullföljer sin utbildning.
Så sammanfattas Kunskapens läge i en rapport med samma namn från SACO, författad av Petter Odmark.
– Tanken är att det ska bli en återkommande rapport, en slags konjunkturbarometer för kunskap, sa SACO:s ordförande Anna Ekström när rapporten presenterades.
Hon påpekade också att den bygger på ett omfattande och tungt basmaterial och kan ses som en motvikt mot Sifokratin.
Begreppet ”kunskapsekonomi” är centralt i rapporten, vilket fick SULF att genast anmäla avvikande mening (se artikel här intill).
I rapportens inledning skriver Petter Odmark om de nya tillväxtteoriernas idé att det i ekonomier hela tiden görs en avvägning mellan produktion nu och investeringar i kunskap för att producera mer senare.
”För individen handlar det om en avvägning mellan den ekonomiska uppoffringen av att studera jämfört med den belöning som studierna ger. En slutsats av detta är att ju högre effektiviteten är i utbildningssystemet desto fler kommer att satsa på att utbilda sig. Kostnaden för utbildningen minskar jämfört med avkastningen på utbildningen,” skriver han.
Inte i fas
Med denna utgångspunkt är utvecklingen i Sverige bekymmersam.
Studieintresset är sjunkande och syns redan i ansökningarna till universitet och högskolor. Till vissa högskolor, vill säga. Till somliga är det fortfarande kö. Studenternas preferenser är, konstaterar Odmark, inte i fas med platstilldel-ningen.
”Det finns ett stort intresse för att läsa på högskolan men dagens ganska stela system tycks ändå lyckas förena rekryteringsproblem med en omfattande köbildning”, noterar han.
Direktövergångarna från gymnasiet har stagnerat. Det har blivit vanligt att först läsa upp sina betyg på komvux.
Det innebär att svenska nybörjare är äldre än i många andra länder, 1999 var medianåldern för en svensk högskolenybörjare 22,6 år. Bara Island och Danmark hade äldre nybörjare.
Svenska studerande tar också mycket god tid på sig att skrapa ihop poäng. Bland dem som började läsåret 1997/1998 har endast 15 procent lyckats skrapa ihop 120 poäng efter tre år. Efter fem år har dock hälften av nybörjarna tagit 120 poäng.
”Förr eller senare skrapas det ihop ganska många poäng men för många blir det just senare”, kommenterar Petter Odmark.
Stor skillnad
I Sverige är det vidare en extremt stor skillnad mellan antalet nybörjare och antalet examina. Summerar man hur många som tog examen 1999 får man siffran 27,2 procent för Sverige, medan 33,9 procent norska och lika många procent finländska studenter tog examen detta år.
Det finns anledning att titta lite närmare på genomströmningen i det svenska systemet, tycker han.
Belöningen för många års flit då? Ja, inte är den något att skryta med heller, enligt rapporten. Löneskillnaderna är små, skatten hög. För många grupper blir avkastningen snarast negativ.
Lönsamt att flytta
Petter Odmark finner ett samband mellan generösa studiemedelssystem och lägre privat avkastning på utbildning.
”En påtaglig konsekvens är förstås att det blir lönsamt att först utbilda sig i Sverige och sedan flytta ut ur landet för att jobba någonstans där utbildning lönar sig bättre”, skriver han.
Varför är staten så rädd att sikta på ett system där skillnader mellan olika ut-bildningsanstalter både accepteras och välkomnas, undrar han i några avslutande reflexioner.
”Den grundläggande utbildningen skall vara likvärdig för alla, men det är svårt att se varför detta måste gälla även universitet och högskolor”, påpekar han och tillägger: ”Att alla skall kunna vara lika bra är bara möjligt om målen sätts alldeles för lågt.”
KERSTIN KÅLL
