I förra numret av Universitetsläraren finns en artikel som väckt berättigad uppmärksamhet. Artikeln visar att svensk forskning drabbas svårt av raset på börsen. Denna anslagsurholkning kommer ovanpå den svaga resursutveckling för forskningen som Vetenskapsrådet tidigare i år påvisade i en rapport och som SULF nyligen pekat på i sin skrift En hållbar högskola?.
För forskningsstiftelserna handlar det om att stiftelserna kan dela ut en till två miljarder mindre om året än tidigare. Bland stiftelserna finns Stiftelsen för strategisk forskning, Stiftelsen för miljöstrategisk forskning och Riksbankens Jubileumsfond.
Någon har räknat ut att minskningen med två miljarder nästan motsvarar en nedläggning av Karolinska institutet. Två miljarder kronor är också kostnaden för att anställa ett par tusen forskare, till exempel inom medicinsk och naturvetenskaplig forskning. Ännu fler forskningsprojekt av mycket god kvalitet kommer inte att kunna finansieras. Kreativa forskare tvingas lägga ännu mera tid åt att söka pengar istället för att göra det de är bäst på, nämligen forska.
SVERIGE HAR I STATISTIKEN intagit framskjutna positioner då det gäller de totala satsningarna på forskning och utveckling (FOU). Att märka är att den tillgängliga internationella statistiken visar förhållandena för 1999. Det borde vara väl känt att forskningens läge i Sveriges därefter har försämrats kraftigt. Statsanslagen har urholkats, samtidigt som näringslivets FOU-satsningar lär minska.
EU-statistik visar att Sverige är det enda land inom EU som under de senaste fem åren uppvisar en kraftig nedgång av de statliga anslagen till forskning: drygt fem procent per år under perioden 1995 till 2000. Med stor sannolikhet kommer denna utveckling att återspeglas i den internationella FOU-statistiken för de första åren av det nya årtusendet.
De stora forskningstunga företagen har börjat flytta sin forskning utomlands, eller är på väg att göra detta, andra som Ericsson har tvingats dra ner kraftigt. När nu kvaliteten i grundforskningen hotas av ytterligare neddragningar, när forskarbegåvningarna i ännu mindre utsträckning än tidigare inte tas till vara, så finns en klar risk att forskning i företag som ABB och Astra Zeneca flyttar till andra länder.
Det är därför chockerande att Sveriges forskningsminister Thomas Östros väljer att göra politisk affär av krisen för svensk forskning. ”Staten kan inte vara regulator för stiftel-ser”, säger han i Svenska Dagbladet den 1 oktober.
DET POLITISKA MINNET är kort, vilket nu bidrar till att ytterligare försvaga svensk grundforskning. I budgetpropositionen 1994/95 använder Östros’ företrädare Carl Tham det tillskott av resurser som forskningsstiftelserna vid den tiden bidrog med just som en regulator. Till följd av att forskningsstiftelserna skulle komma att bidra med ”betydande tillskott” (s. 273) kunde staten dra ner på sina insatser: ”justeringar av de ordinarie forskningsanslagen genomförs.” (s. 273) Senare beslöt samma regering att förändra sammansättningen av stiftelsernas styrelser för att underlätta samordningen mellan statsmakternas och stiftelsernas satsningar.
I propositionen Forskning och samhälle (1996/95:5) upprepas att genom kopplingen ”främjas den nämnda samordningen i sådan utsträckning att resurser kan frigöras inom ramen för statens budget /…/.” (s. 46) I Forskning och förnyelse (prop. 2000/01:3) anför regeringen att ”Staten har ett övergripande ansvar för att det svenska samhället utvecklar och tar tillvara ny kunskap.” (s.11)
Staten företrädd av en socialdemokratisk regering har således valt lösningen att låta anslagen från forskningsstiftelserna och riksdagen samspela. Det enda rimliga är därför att staten nu träder in, tar sitt ansvar för grundforskningen och tillför de resurser som stiftelserna inte längre kan bidra med. Annars försämras grundforskningens villkor ytterligare, och universitetens möjligheter att fullgöra sitt samhällsuppdrag som forskningsinstitution undergrävs
GÖRAN BLOMQVIST
Förbundsdirektör SULF
