I våras kunde man i denna tidning (nr 10-02) läsa om doktorandernas löner. Både doktoranderna själva, SULFs styrelse och kongressen anser tydligen att doktoranderna tjänar alldeles för lite. Lina Carls som är ordförande i SULFs doktorandförening menar att doktorandlönerna på många lärosäten är ”helt oacceptabla”. Doktorandföreningens krav är en ingångslön på 19 000 och en slutlön på minst 23 000. Det skulle innebära löneförhöjningar på flera tusen kronor per månad för varje doktorand.
Personligen tycker jag att det vore oacceptabelt om alla doktorander slutade på den lönen. 23 000 kronor är nämligen vad ganska många yngre mer eller mindre nydisputerade tjänar som till exempel lektorsvikarier och projektforskare. Forskarassistenterna i olika ämnen och vid olika lärosäten tjänar ofta runt 26 000 kr, en del mindre då det är median- och medellöner. Lektorslönerna ligger inte sällan på samma nivåer.
Om doktorandernas löner höjs blir lönerna för vissa grupper av disputerade lärare och forskare oacceptabla. Frågan är om de inte är det redan nu. Särskilt jämfört med löneutvecklingen utanför högskolan. I artikeln påpekas att doktorander ofta tjänar mindre än gymnasielärare. Men med tanke på att gymnasielärarna ofta har ett större ansvar, ett stressigare jobb och en längre yrkeserfarenhet är väl inte det så konstigt. Det konstiga är snarare att så många universitetslärare med doktorsexamen inte tjänar mer, eller endast marginellt mer, än gymnasielärare utan doktorsexamen.
MAN KAN FÖRSTÅS INVÄNDA att om doktorandernas löner åker upp så höjs lönerna även för dem som har disputerat. Om doktoranderna tjänar 23 000 bör väl de nydisputerade flyttas upp åtskilliga tusenlappar Det vore ju i och för sig bra, men leder i sin tur till att lönegapet till docentkompetenta lektorer blir för litet. Och sedan har vi professorslönerna…
Det är naivt att tro att statsmakterna skulle skjuta till medel för en allmän uppgradering av lönerna för olika kategorier av lärare och forskare. Det är lika naivt att tro att det finns några större summor att ta av genom omdispone-ringar av befintliga resurser. Som bekant är det ekonomiska läget inom högskolan sedan länge ansträngt. Så som resursfördelningssystemet fungerar är dessutom anslagen delvis låsta för olika ändamål och därmed för olika anställ-ningskategorier. Löneprioriteringar tenderar ändå att bli ett slags nollsummespel som får negativa konsekvenser på ett eller annat sätt. Varifrån ska pengarna till doktorandlönerna tas? Ska färre doktorander antas? Eller ska resurserna styras över från grundutbildningen? Från forskningen eller från löneutrymmet till redan disputerade?
Mitt syfte är här egentligen inte främst att ifrågasätta doktorandernas önskemål om högre löner. Jag vill istället lyfta fram den övergripande problematiken med lönebildningen och resursfördelningen mellan olika personalkate-gorier inom högskolan. Man kan onekligen fråga sig om styrelsen och kongressen har tänkt igenom konsekvenserna av doktorandernas lönekrav. På vilken nivå ska lönerna för andra grupper hamna om alla doktorander får högre lön? Eller ska det kanske inte vara någon skillnad mellan en doktorand och en nydisputerad lärare/forskare?
SULF SKA SOM FACK givetvis verka för att medlemmarna får löneförhöjningar. Jämför man med andra grupper på arbetsmarknaden förtjänar de flesta inom högskolan också att få högre löner. Men SULF verkar sakna en övergripande politik för hur löneutrymmet ska fördelas mellan olika personalkategorier och varifrån resurserna ska tas. En grupp har i varje fall kommit i kläm under de senaste årens reformer.
Tack vare det fackliga arbetet har viktiga och angelägna förbättringar redan skett för framförallt doktorander och lektorer. Med reformeringen av forskarutbildningen har doktoranderna fått en välbehövlig förbättring av anställningsvillkor och studiefinansiering. Befordran till professor kan leda till högre löner och andra förbättringar av arbetsvillkoren för de lektorer som meriterar sig.
Men den stora mellangruppen av ”nydisputerade” ofta något yngre forskare och lärare utan anställning har inte kommit i närheten av några liknande förbättringar, varken ekonomiskt eller på andra sätt. Lönerna är låga. Anställningsvillkoren som vikarierande lektor är mycket osäkra. Deltider ersätter heltider. Lektorstjänster är det ont om. Forskarassistenttjänster och andra former av postdoktjänster är ännu ovanligare, och på den punkten har någon större satsning inte skett. Det är svårt att få forskningspengar, och möjligheterna att få externa anslag har snarare minskat än ökat. Listan på problem för den som efter doktorsexamen vill fortsätta inom högskolan kan göras lång. När och hur tänker SULF prioritera denna grupp?
BJÖRN FURUHAGEN
FIL DR, PROJEKTFORSKARE/
VIK LEKTOR I HISTORIA VID STOCKHOLMS UNIVERSITET
SVAR: Björn Furuhagen tar upp viktiga frågor. Vikarierande universitetslektorer har en utsatt position. Många institutioner försöker kringgå den regel i anställ-ningsskyddslagen som säger att vikariat efter tre år ska övergå i en tillsvidareanställning. Och den enskilda vikarien kan mycket väl före vikariatet ha haft en längre period av visstidsanställningar.
Karriärvägen för nya doktorer fungerar dåligt eller inte alls. Bristen på en rimligt förutsägbar karriär resulterar i att många studenter på högre nivå, liksom doktorander och nydisputerade, avstår från den akademiska karriären. Också detta är frågor som SULF arbetar med, bland annat genom att mot statsmakter och högskolor driva frågor om bättre anställningstrygghet och en utbyggnad av forskarkarriären.
LÖNERNA INOM UNIVERSITET och högskolor måste enligt SULF sättas på en sådan nivå att en god rekrytering av lärare av alla kategorier kan säkerställas. Björn Furuhagen berör detta faktum, när han konstaterar att lön och löneutvecklingen inom högskolan är dålig i jämförelse med omvärlden. För studenter i många ämnen ter sig till exempel doktorandlönerna inte attraktiva i jämförelse med de löner som erbjuds på arbetsmarknaden utanför högskolan.
Lönebildningen är ett instrument som syftar till att utveckla verksamheten. Summan för lönehöjningar är inte på förhand given, såvida universitetsledningar och statsmakter vill rekrytera de goda lärarkrafterna. Högskolans låga lönenivå är i det sammanhanget ett större problem än lönerelationerna inom högskolan.
DET FINNS INTE EN TAKTIK, eller en enda strategi som kan tillämpas för att få upp lönerna. Detta visar såväl historiska som nutida erfarenheter. Men en iakttagelse återkommer i analyserna av dessa erfarenheter: ingångslönerna har stor betydelse för det löneläge som råder inom en karriär eller ett yrkesområde. Detta utnyttjar bland annat sjuksköterskor och lärare i ungdomsskolan. Också SULF måste i större omfattning än hittills utnyttja detta förhållande. Inom stora delar av svensk högskola finns i dag betydande svårigheter att rekrytera de mest kvalificerade krafterna.
Rektorer och förvaltningschefer uppger ofta att man inte har några svårigheter att behålla redan anställd personal. Däremot vittnar även de om problemen att nyanställa lärare och att rekrytera doktorander. Menar Björn Furuhammar att dessa individers och kategoriers löner ska hållas nere för att lönerelationerna bland de redan anställda ska kunna bibehållas? Den vägen har enligt SULF:s erfarenhet valts i alltför stor utsträckning, med känt resultat. Naturligtvis måste lönerna höjas också för dem som redan är anställda, men det finns inga empiriska bevis för att de skulle gynnas av att man håller nere lönerna för nyanställda, eller för de personer som befinner sig i inledningen av karriären.
DEN RIMLIGA PRINCIPEN är att högskolorna erbjuder de löner som behövs för att rekrytera kvalificerade lärare, inte att man anställer de lärare som är redo att godta så låga löner som möjligt. Denna princip kan leda till att ett mindre antal lärare anställs. Om detta kan man ha olika åsikter, men från SULF:s sida anser vi sedan länge det vara lika absurt att lärarna ska subventionera utbildningssystemets bristande resurser genom att godta låga löner som att arbeta övertid gratis.
GÖRAN BLOMQVIST
FÖRBUNDSDIREKTÖR SULF
