Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Krönika nummer 14-02

14 december, 2002
Universitetsläraren

Nittiotalet har inneburit en kraftig inskränkning av universitetens oberoende” dundrar Leif Lewin i DN den 21 juli. Tio dagar senare, också i DN, menar sig Torbjörn Fagerström i Lewins inlägg se ett av flera tecken på att ”vi äntligen (får) en forskningspolitisk diskussion där blicken lyfts från den pekuniära till den visionära nivån, till den principiellt viktiga frågan om universitetens ställning och arbetsvillkor”. Bägge inläggen rekommenderas till läsning. (De finns ännu på nätet.) De är två av flera inlägg på senare tid som på ett eller annat sätt diskuterat hoten mot den akademiska friheten. Det tycks mig dock som om diskussionen lider av en brist på tydlighet. Frihet från vad, och för vem? Frihet för universitet och högskolor som ”forskningsutförande organisationer” från den statliga centralmakten eller en frihet för den enskilde universitetsläraren? När jag läser Lewin och Fagerström får jag en bestämd känsla av att båda anser det senare, nämligen forskarens frihet, vara kärnan i forskningens frihet, men det sägs inte rakt ut. Som jag uppfattar det använder Lewin begreppet universitet som synonymt med dess lärare (och studenter?) vilket möjligen är historiskt korrekt men förvillande i vår tid något som också framgår av att Fagerström på det inledande citatet svarar att ”det bör sägas att under samma tidsperiod har universiteten även i flera avseenden fått ökad frihet.” Det har med bestämdhet inte de enskilda lärarna fått.

I OCH MED 1993 års högskolereform gavs universitet och högskolor en väsentligt ökad frihet att själva besluta i en rad frågor som tidigare reglerats centralt bland annat rörande den egna institutionella organisationen, inrättande och tillsättning av professurer samt dispositionen av tilldelade resurser. Det var i och för sig bra. Decentraliseringen har möjliggjort en för den enskilda högskolan mer ändamålsenlig resursanvändning men avregleringen har inte inneburit någon ökad frihet i yrkesutövningen för högskolans lärare, snarare tvärtom. Vid de flesta högskolor har det administrativa arbetet kommit att i sin tur decentraliseras ända ut till lärarna så att dessa fått mindre tid för forskning och undervisning. Vid många har de beslutande organen krympts så till den milda grad att insyn och inflytande blivit starkt lidande och vid en del har något närmast liknande en ren linjeorganisation införts. Den kollegiala solidariteten har kraftigt försvagats om den inte helt gått förlorad. Den idylliska bilden av ”universitetet” som identiskt med sina lärare och studenter har längesedan spruckit.

DET ADMINISTRATIVA RASERIET kan ha varit en barnsjukdom. På många håll tycks man ha återupptäckt den administrativa stordriftens fördelar. Allvarligare är den ”managementkultur” som smittat också en del kollegor.
Hur i all sin dar har det kunnat bli så här? Jag tror att Fagerström är svaret på spåret när han kritiserar den instru-mentella syn ”där universiteten förväntas producera och leverera som vilket företag eller vilken myndighet som helst, snarare än vara just det de är, nämligen universitet.”
Alltför få av ledamöterna i våra högskolestyrelser tycks ha förstått vad det är de har givits ansvar för. Om det är någon som skall leverera så är det styrelsen, som har att skapa goda förutsättningar för lärarnas och studenternas arbete, genom sina insatser för ett starkare lokalt och nationellt stöd för verksamheten. Det är orimligt att styrelsen genom att, som det heter, profilera verksamheten definierar bort lärare som inte passar in.
Den främsta företrädaren för verksamheten, för oss lärare men också för studenterna, det skall vara rektor, vår rektor, inte styrelsens rektor. Rektor skall vara beredd att ta sina lärare i försvar när de riktar befogad kritik mot företeelser utanför universitetet. En förutsättning för att hon skall kunna räkna med att lärare och studenter solidariskt sluter upp bakom henne är att rektor utses efter ett hederligt val. Inget i nuvarande regleringar hindrar detta. Att universitetets eller högskolans styrelse istället kallar in någon som likt råttfångaren från Hameln skall locka lärare och studenter efter sig i en lustiger dans är inget seriöst alternativ.

CHRISTOPH BARGHOLTZ
Ordförande i SULF

Universitetsläraren
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023
Nummer 4, 2023