Att styra ”i namn av akademisk kollegialitet” omgärdas i historiskt perspektiv ofta av honnörsord som frihet, autonomi, konsensus och kritisk kollegialitet. De nya honnörsorden är kvalitet, effektivitet och starkt ledarskap.
De tre orden lanseras ofta i förhållande till varandra, som en slags naturgiven bindning eller relation – ska vi åstadkomma kvalitet och effektivitet, då måste vi ha ett starkt och tydligt ledarskap. Mantrat upprepas och återupprepas och får så småningom ofta karaktären av en slags sanning. Det ställer jag mig frågande till. Jag menar att vi borde vara mer försiktiga när vi talar i namn av kvalitet och fundera över om själva begreppet inte blivit laddat med en annan betydelse än den möjligen hade i akademin, nämligen kvantitet.
Dekanrådet studieobjekt
Det säger Anna Bjuremark, nybliven doktor på en avhandling som just heter ”Att styra i namn av akademisk kollegialitet”. Studieobjekt har varit dekanrådet vid Lunds universitet, vilket tillsattes i början av 1980-talet som ett samrådsorgan för ledningen. Hon har särskilt intresserat sig för spelet mellan individuella friheter och en allt mer tvingande politisk målstyrning.
– Att jag valde Lunds universitet var därför att jag hade den kanske ideala föreställningen att jag i dekanrådet, det högsta kollegiala organet med dekaner från alla fakulteter, skulle hitta något som var specifikt akademiskt. Min generella uppfattning om akademin är att det här finns en respekt och ett utrymme för annorlunda tänkande.
Politisk styrning
– Slutsatsen blev dock att dagens effektivitetstänkande smugit sig in bakvägen.
– Det jag tycker mig ha sett är att den politiska styrning som staten försöker åstadkomma i all verksamhet har slagit igenom även i dekanrådet, säger hon.
– Det innebär att det här med ekonomistyrning har fått starkt genomslag, att det är genomströmningen genom systemet som förefaller vara viktigt, att prestationer bland annat räknas i antalet examina och doktorer, att man diskuterar detta mycket och att man i namn av kvalitet kanske menar kvantitet.
Eller som hon sammanfattar saken i avhandlingen: ”Man styr sig själv och det egna universitetet på ett förväntat sätt och i enlighet med förutbestämda och politiskt uppsatta mål.”
I sin första fältstudie – impressionistisk etnografi, kallas metoden – satt hon med på dekanrådets sammanträden för att få ett grepp om vad som diskuterades och hur. De viktiga frågeställningarna följde hon sedan upp med djupintervjuer med dekanerna. Så småningom har även universitetsstyrelsens ledamöter intervjuats.
Inspirerad av filosof
I analysen har Bjuremark bland annat låtit sig inspireras av den franske filosofen Michel Foucaults tänkande kring språket, kring vad som sägs, hur det sägs och vad som inte får sägas. ”Hur de som får och inte får tala fördelar sig och vilken typ av tal som är tillåten eller vilket slags diskretion som krävs”, för att citera direkt ur avhandlingen.
– Det jag ser är att humanister, samhällsvetare och de som kommer från de konstnärliga högskolorna inte ges/ tar sig samma mandat och makt i dekanrådets dialoger som de som kommer från ”norr”, det vill säga naturvetare, medicinare, teknologer. Den kunskap som de förstnämnda representerar förefaller inte anses vara lika nyttig för samhället och därmed inte för universitetet, konstaterar hon.
– Det är klart att vi ska vara nyttiga, men ska vi vara något annat också? Att åstadkomma kunskapsutveckling går inte alltid att värdera i ekonomiska termer. Kunskapens omedelbara nytta går inte heller alltid att räkna ut.
De historiska idealen om vad högre utbildning är till för finns det anledning att värna om, anser hon och exemplifierar med Humboldt-universitetets ”Bildung” kombinerat med ”Wissenschaft” samt den anglosachsiska ”liberal education” med historiska trådar från Oxford och Cambridge.
Möjligen är det det tredje ”idealet”, det nyttoinriktade amerikanska, som dominerar för närvarande. Universitetet ska i första hand finnas till för samhällets behov av arbetskraft.
Gillas inte av alla
Det språkfilosofiska perspektiv som Anna Bjuremark anlagt gillas inte av alla. När avhandlingen lades fram på försommaren var opponenten, docent Ulf Sandström, mycket kritisk och efterlyste mer undersökning och mindre tolkning. Rektor Boel Flodman vid Lunds universitet tyckte att hon kunde ha följt ett konkret ärende istället.
– Jag respekterar deras sätt att tänka, säger Anna Bjuremark lugnt.
– Men det här är ett annat perspektiv, ett annat sätt att förhålla sig och analysera utifrån.
– Vad man kan använda min avhandling till är som utgångspunkt för en dialog om vilken betydelse vi lägger i skilda begrepp och för att kunna analysera med vilken kunskap vi styr oss själva och va-randra. Vi måste redogöra för vilken sten vi står på när vi betraktar världen.
Större ödmjukhet
Själv har hon under arbetet särskilt fått tänka om på en punkt. En tidigare tvärsäkerhet kring genusteori har ersatts av en större ödmjukhet inför den problematik som bland annat gör att dekanrådet i Lund enbart består av medelålders män. Det handlar om mer komplexa saker än patriarkala strukturer, säger hon när vi träffas vid stranden av Göta kanal, i vackra Vreta kloster.
Anna Bjuremarks avhandling lades fram vid Lärarhögskolan i Stockholm. Själv har hon sedan 1981 varit knuten till Linköpings universitet, där hon bland annat sysslat med ledningsutveckling samt lett olika genusprojekt, bland annat ett norsk-svenskt och ett medicinskt. Det sistnämnda fick regeringens första nationella jämställdhetspris inom universitet och högskolor 1994.
Tränat ledarskap hemma
I hemmet har hon tränat ledarskap med fem barn, nu i åldrarna 17 till 28.
Nu är Anna Bjuremark sugen på att i sin forskning ta itu med ännu en aspekt av hur makt och styrning utövas i akademin, nämligen hur kvinnliga studierektorer och manliga ämbetsföre-trädare ser på utövandet av ledarskap.
– Det empiriska materialet har jag redan, säger hon. Det som fattas är pengarna. Sedan kan jag sätta i gång.
KERSTIN KÅLL
