Akrylamid, galna kor, mobiltelefoner, Tjernobyl, soja, radon o s v…Listan över välkända larmrapporter är mycket lång. Men vilket ansvar har forskarna, informatörerna och journalisterna när det gäller att förmedla informationen?
Det var ämnet för en livlig debatt i Stockholm i början av september med både forskare, journalister och informatörer på plats, alla inbjudna av Vetenskapsrådet.
– Det behövs fler ”förrädare”, framhöll Lars Höök, presschef på LRF, Lantbrukarnas Riksförbund, och därmed väl förtrogen med larmrapporterna om galna kor.
Med ”förrädare” menade han journalister som blivit informatörer på olika myndigheter och organisationer. Han konstaterade nämligen att det finns ett djupt misstroende mellan myndigheter och journalister.
– Det behövs förrädare som kan berätta för myndigheterna hur media fungerar, sade han, men tillade genast att det inte bara är myndigheterna som inte vet hur media fungerar, utan även många forskare.
Gunilla Ramberg, presschef på SLU instämde, men betonade att forskare inte är någon homogen grupp.
– Vissa vill gå ut i media, andra inte.
Hon sade att SLU fått en ny organisation och att en del av den består av ”SLU och omvärlden”.
– Det ska bli en supportorganisation för forskarna.
Hon berättade även om mediakurser för forskarna på SLU. Men hon sade att forskare som blivit feltolkade i massmedia känner sig brända och blir misstänksamma.
Radikalt olika
Torsten Thurén, docent på JMK vid Stockholms universitet, har arbetat både med forskare och journalister. Han sammanfattade:
– Det handlar om två grupper som uttrycker sig på radikalt olika sätt. Det finns en uppenbar klyfta mellan forskare och journalister.
Debatten kom att handla mycket om journalisternas arbete, det vill säga att göra forskningsresultat begripliga för allmänheten.
– Vårt mål är inte att förvrida och förvränga, utan förenkla, sade Martin Svenningsen, reporter på TV4.
Han konstaterade att nyhetstempot ökat påtagligt de senaste tio åren, vilket innebär att journalisterna måste kunna förmedla forskningsresultat på ännu kortare tid än tidigare.
Anna Bäsén, medicinreporter på Expressen, vädjade till forskarna:
– Hjälp oss att begripliggöra, konkretisera och värdera forskningsresultat.
Hon fortsatte med en uppmaning:
– Sitt inte på kammaren och tryck. Och bli inte livrädda när vi ringer.
Mer kritiska
Magnus Ingelman-Sundberg, professor i molekylär toxikologi vid Karolinska Institutet, ägnar halva sin arbetstid åt att bedöma forskning, bland annat i en av beredningsgrupperna på Vetenskapsrådet och i rekryteringsutskottet på KI.
– Det som media publicerar är inte den bästa forskningen.
Han ansåg att journalisterna borde vara mer kritiska inför forskningsresultat, eftersom forskarna kan ha olika motiv för att presentera sina resultat för media.
Han hade en lista på bevekelsegrunder som kan gälla för larmande forskare. Listan började med ”fobi”, vilket ska tolkas som att forskaren valt ett område han eller hon känner fobi inför. Därefter kom ”bekräftelse”, i betydelsen att forskaren vill bli bekräftad, följt av forskarens behov av ”uppmärksamhet”.
Slutligen, men inte minst, kan en forskare lämna en larmrapport för att han eller hon behöver mer resurser till sin forskning.
Magnus Ingelman-Sundberg tillade att journalister även bör veta att det förekommer ”rena falsarier” och ”manipulerade data”, men att man bara känner till ett par sådana fall i Sverige.
Vill synas
Till detta kommer att en del forskare vill ”överdriva betydelsen av sina data” eller vill synas och därför uttalar sig om resultat inom andra områden än det egna, trots att han eller hon saknar tillräcklig kompetens för att göra en bedömning.
Han har sagt allt detta tidigare och blivit hårt kritiserad, till och med hotad för sina synpunkter.
Men han vidhöll sina åsikter vid debatten och underströk att journalister också bör granska trovärdigheten hos forskaren.
Om en amerikansk forskare redovisar ett resultat är det vanligt att journalisterna ber en svensk forskare värdera resultatet, sade han och tillade att situationen är en helt annan om en svensk forskare redovisat ett resultatet. Då är det sällsynt att journalisterna begär en värdering av resultatet av en annan svensk forskare.
Men Magnus Ingelman-Sundberg underströk mest av allt att journalisterna måste ta hänsyn till ”doserna”. Hur mycket krävs för att motivera ett larm?
I debatten deltog även Margareta Törnkvist, docent vid Stockholms universitet, vars forskargrupp kom fram till att det finns akrylamid i upphettade livsmedel.
Larmet om akrylamid diskuterades ingående vid debatten. Margareta Törnkvist sade dock att hon även i fortsättningen ville berätta om forskningsresultat i samarbete med en myndighet, till exempel Livsmedelsverket.
– Det är svårt att ge sansad information via media. Det är min erfarenhet, sade hon och fortsatte att ordet ”cancer” är så laddat att saklig information kan vara svår att förmedla.
Fler larmrapporter
Docent Gunilla Jarlbro, medieforskare vid Lunds universitet, konstaterade i likhet med flera andra debattörer att larmrapporterna sannolikt blir fler i framtiden samtidigt som allt färre journalister får möjlighet att bli specialreportrar.
–Vi kan inte begära att allmänreportrar ska ha spetskompetens i naturvetenskapliga ämnen.
Ett sätt att bemöta detta är exempelvis mediakurser för doktorander, tyckte hon.
En av de sista som tog till orda på den välbesöka konferensen var Jan Nyberg, informatör vid Luleå tekniska universitet. Han ifrågasatte antydningar om ”okynneslarm”.
– Det finns larm som kommer ett halvt sekel för sent. Det kom ett asbestlarm redan på 1920-talet, men…Om man hade tagit det på allvar hade man kunnat rädda tusentals liv.
EVA RÅDAHL
