I en grundutbildning som ligger forskningen nära presenteras inte de studerande för en färdig och statisk kunskap utan blir delaktiga i själva kunskapsbildningen och får insikter i dess villkor och natur.” Detta står att läsa i SULF:s utbildningspolitiska program från år 2000.
Ordet ”utbildning” har olika innebörder beroende på i vilket sammanhang det brukas. För drygt 20 år sedan skrev Göteborgssociologen Lennart Svensson en avhandling med namnet Från bildning till utbildning. Den personlighetsformande bildningen har ständigt kämpat med den yrkesförberedande utbildningen. Och bildningen har för det mesta kommit i andra hand.
Iakttagelser och reflektioner i högskoleverkets Studentspegeln 2002 blir mot denna bakgrund mycket intressanta. Vilka spår har förändringarna av studiestrukturen i början av 1990-talet satt? Då skulle ju den utveckling som pågått sedan 1960-talet brytas. Under 1960-talet avskaffades begreppet och företeelsen ”den fria fakulteten” (dvs. den filosofiska), och detta i all tysthet. Decenniet därpå rensade statsmakterna ut resten av fria studier och bildningsgods till förmån för en Högskola där alla studier skulle vara yrkesinriktade. Reaktionen mot denna utveckling slog som sagt igenom i början av 1990-talet.
SEDAN DESS HAR utbildningsfrågorna troligen rönt större uppmärksamhet än någon gång tidigare. Studenterna har haft ett reellt och berättigat inflytande över studiernas och kursplanernas utformning. På samma gång har dock politikerna pekat ut vissa utbildningsområden inom högskolan som viktigare för samhället än andra. Resultatet är tydligt: antalet studenter inom yrkesinriktade utbildningar inom bland annat teknik och naturvetenskap har ökat kraftigt. Å andra sidan har samma politiker inte vågat sända samma styrande signaler till gymnasieskolan. Den valfrihet som i andra länder förknippas med akademiska studier har i Sverige införts i ungdomsskolan, med känt resultat.
Mot denna bakgrund är åtskilliga resultat i Studentspegeln inte överraskande. De speglar förhållanden som de flesta inblandade känner igen. Det förs i och för sig en diskussion om bredd och bildning som ofta känns mycket stimulerande. Men denna diskussion sätter inga tydliga spår i det generella intryck svensk högre utbildning ger så här i inledningen av ett nytt årtusende – möjligen är det ett framsteg för bildningen att vi hellre talar om millennium än om årtusende. Vinsten är tveksam, eftersom det nya ordet för det mesta stavas fel.
”Det handlar mera om vad man blir än vem man blir”, skrivs i Studentspegelns sammanfattande diskussion om målen för de akademiska studierna. Reflektioner kring värderingar och etiska frågor, liksom kring kunskapens natur – hur vi kan veta det vi vet – får litet utrymme i en stor del av utbildningen. Givetvis är detta en brist. Bodil Jönsson brukar säga att ”Tankar tar tid”, ord som är tillämpliga i detta sammanhang. Tiden för studierna har ju inskränkts på olika sätt under 90-talet. Studiemedelssystemet tillåter inga större deviationer i kunskapsteorin. Och dessutom, hur många lärare får inte från studenterna frågan: ”Kommer detta på tentan?”
VILKA MÖJLIGHETER HAR egentligen studenter och lärare att nå de övergripande mål som ställs upp för utbildningen? Tankar tar tid. Studentgrupperna har blivit alltmera heterogena, och en del studenter har dessutom bristfälliga förkunskaper. Den senare bristen kan man kompensera med tid, lärarens eller studentens. Studiemedlen är nämnda, men av Studentspegeln att döma arbetar studenterna för lite med självstudier. Givetvis är studenternas egen arbetstid , så att 50 procent av ungdomarna läser vidare, ja då finns inte längre tillräckliga resurser för att ge dem en fullvärdig utbildning. Detta är absurt, och en orättvisa för de studenter som aldrig får en chans till personlig kontakt och till ”lärande samtal” med sina lärare.
I en tid då vi i Sverige strävar efter att vidga rekryteringen, så att 50 procent av ungdomarna läser vidare, ja då finns inte längre tillräckliga resurser för att ge dem en fullvärdig utbildning. Detta är absurt, och en orättvisa mot de studenter som aldrig får en chans till personlig kontakt och till ”lärande samtal” med sina lärare.
Studentspegeln framlägger även några synpunkter på hur examinationen är utformad. ”Den har, verkar det som, ett fritt rum i utbildningen”, sägs sammanfattningsvis. Det vore intressant att tränga djupare in i de förhållanden som ligger under denna slutsats. En sak måste dock understrykas: det är precis en sådan utveckling som SULF varnar för i sitt remissvar på det förslag som Högskoleverket har utarbetat till studenternas s.k. rättighetslista. Om Högskoleverkets förslag beträffande examina-tionsformerna skulle förverkligas, kommer övergången till sådana ytliga examinationsformer som enbart fyller en kontrolluppgift att gå snabbt. Och den utvecklingen vill vi inte ha.
GÖRN BLOMQVIST
Förbundsdirektör SULF
