Högskolorna är oförsvarligt okunniga och passiva när det gäller sexuellt likaberättigande. Ytterst få har tagit steget från en allmän
mångfaldspolicy till ett aktivt arbete på området. Detta trots att lagstiftningen tydligt anger att högskolan måste bedriva ett aktivt arbete för att främja likaberättigande och motverka diskriminering på grund av sexuell läggning och könsidentitet.
Vi lever i ett samhälle där heterosexualiteten är norm. Det innebär att heterosexualitet inte bara är den vanligaste sexuella läggningen utan också den enda som anses vara normal och önskvärd. Heterosexualiteten är så självklar att den gjorts osynlig, få tänker på den som en sexuell läggning bland flera andra. Alla antas vara heterosexuella till dess att motsatsen bevisats och homo- och bisexualitet osynliggörs och stämplas därmed som onaturligt och avvikande. Vi lever också i ett samhäller där vi förväntas agera på vissa sätt utifrån vilket biologiskt kön vi definierats som. Transpersoner, som överskrider de förväntade könsrollerna och könsidentiteterna, problematiseras och mar-ginaliseras därför på ett liknande sätt som homo- och bisexuella. Homo- och bisexualitet samt könsöverskridande ses fortfarande av många som något problematiskt och icke-önskvärt. Okunskap och fördomar leder till diskriminering och kränkningar riktade mot hbt-personer (homo- och bisexuella samt transpersoner).
HÖGSKOLAN SPEGLAR och reproducerar de normer och uppfattningar som råder i vårt samhälle, både genom forskning och undervisning men också genom den sociala miljö som högskolan utgör. Landets 340 000 studenter får i dag en utbildning som präglas av den rådande heterosexuella normen, i vilken andra livsstilar osynliggörs och marginaliseras. Fortfarande förekommer det föråldrade, ovetenskapliga och kränkande åsikter om homosexualitet i kurslitteratur. Dagens utbildning resulterar i att nyutexaminerade kan ha genomgått hela sin utbildning utan att fördomar och missuppfattningar om hbt-personer konfronterats och ifrågasatts. Detta är en stor brist i utbildningskvaliteten. Ett synliggörande och ifrågasättande av normer bör vara ett naturligt inslag i all högskoleutbildning. Precis som den manliga normen allt oftare ifrågasätts och granskas ur ett genusperspektiv måste även den heterosexuella normen diskuteras och ifrågasättas.
Det är dock inte bara frågan om studenters rätt att få en högkvalitativ utbildning. Idag har 40 procent av landets 25-åringar påbörjat en högskoleutbildning. Vad de får lära sig på högskolan kommer att prägla deras inställning till sina medmänniskor och sin yrkesroll de närmaste decennierna. Universitet och högskolor spelar en viktig roll i samhällsutvecklingen och har därmed en viktig funktion att fylla vad gäller arbetet med att förändra synen på hbt-frågor. En utbildning med ett genomtänkt hbt-perspektiv och en högskola där diskriminering, trakasserier och fördomar inte accepteras skulle ge stort avtryck i samhället.
Vi kräver därför att landets högskolor tar sitt utbildningsansvar på allvar och lever upp till de lagar som kräver att högskolan aktivt ska motverka diskriminering och främja likaberättigande. Högskolans lärare och ledare på alla nivåer behöver kompetensutveckling på området. Stockholms Universitets Studentkår har nyligen dragit igång ett projekt där studentrepresen-tanter i samarbete med RFSL utbildar just lärare i hbt-frågor. Men det är inte studenternas och frivilliga organisationers ansvar att utbilda högskolans personal, det är ett ansvar som högskolan måste ta.
Likaså måste högskolan ta ansvar för att hbt-personers livsvillkor blir bättre belysta i undervisningen, och att ingen student kränks eller diskrimineras på grund av sin sexuella läggning eller könsidentitet. Ett aktivt arbete med frågorna borde också vara ett kvalitetskriterium vid högskoleverkets granskningar.
SOFIA KARLSSON, ORDFÖRANDE
SVERIGES FÖRENADE STUDENTKÅRER
MIKA NIELSEN, ORDFÖRANDE
SVERIGES FÖRENADE GAYSTUDENTER
SÖREN ANDERSSON, ORDFÖRANDE
RIKSFÖRBUNDET FÖR SEXUELLT
LIKABERÄTTIGANDE
