Vilken sommar vi haft och fortfarande har! Fast rötmånaden tycks ha börjat tidigt. Jag har just suttit i hammocken och gått igenom tidningsurklipp från i juli och studsade till inför en krönika i DN från den 1 juli. Under rubriken Europeisk stelbenthet ger USA försprång skriver ekonomiprofessorerna Alberto Alesina och Francesco Giavazzi avslutningsvis: ”Medan amerikanska ungdomar tillbringade 1990-talet med att uppfinna IT-företag i sina garage, gled Europas unga runt i en bekymmerslös bortskämd tillvaro på statligt betalda universitet, försörjda av skattebetalarna.” Känner svenska studenter igen sig? Jag kan inte tänka mig det och jag behöver se klart belagda samband för att tro på att det kan innebära någon fördel att låta föräldrarna betala en större del av kostnaden direkt i stället för en finansiering med skattemedel. Europas problem är inte att våra ungdomar tillbringar för mycket tid på universiteten. Vi ligger fortfarande efter USA vad gäller andelen av en årskull som deltar i eftergymnasial utbildning.
Lennart Ohlsson (docent i nationalekonomi) skriver i en uppföljande kommentar (DN 5/7) bland annat att ”Sveriges återkomst till en världsledande levnadsstandard förutsätter ett företagande vars främsta drivkraft är hög mänsklig kompetens, motivation och kreativitet.”
JAG ÄR INGEN EXPERT på företagande men jag är beredd att hålla med; och till den världsledande levnadsstandarden hör kostnadsfri tillgång till (högre) utbildning. Ohlsson skriver att det råder konsensus bland ”insider och experter” inom högskolesystemet om att ”en ny tradition präglad av yttre och inre konkurrens om finansieringsmedel måste … omfatta utbildning, forskning och tredje uppgiften.” Inom den del av forskningen jag känner till råder knivskarp konkurrens om resurserna. Det fattas inte konkurrens, utan resurser.
I den av Vetenskapsrådet i våras publicerade studien Finansiering av svensk grundforskning skriver Ulf Heyman och Elizabeth Lundberg: ”De statliga forskningssatsningarna under 90-talet var oftast inte inriktade på att stärka fri, högkvalitativ grundforskning. Effekten av detta tillsammans med ett antal otillräckligt finansierade reformer och administrativa förändringar samt en minskad andel fakultetsmedel har varit att den fria grundforskningen fått avsevärt minskade resurser.”
Situationen har förvärrats ytterliggare av att också grundutbildningens resurser kraftigt urholkats. Ann Frizell och Björn Birath visar i Utbildning-Utbyggnad-Urholkning (SULFs skriftserie XXIV) att kostnadsnivån inom merparten av all grundutbildning har ökat 21,5 procent mer än statsmakternas ersättning sedan 1994/95. För att återställa 1994/95 års nivå för den utbild-ningsvolym som riksdagen beslutat om för budgetåret 2002 krävs ytterligare knappt 3 miljarder kronor.
VERKLIGHETEN KAN BESKRIVAS i andra termer. Många universitetslärare som i konkurrens fått sin anställning och som bedriver forskning av god internationell klass ges idag inte tillräckliga möjligheter att fortsätta forska; trots behovet att nyrekrytera lärare inför de förestående stora pensionsavgångarna är det allt svårare att bereda framgångsrika doktorander fortsatt anställning; inom grundutbildningen får allt större studentgrupper allt färre timmar undervisning och handledning och bland lärarna ökar stress, sömnsvårigheter och otrivsel.
Lennart Ohlsson avslutar sitt inlägg med förslaget att lägga ut en av Stockholms högskolor på entreprenad till Stanford, MIT eller dylikt. Stanford tar emot cirka 1 600 nybörjare per år och på hemsidan säger man sig ha en ”7.2 to 1 student-to-faculty ratio”.
Sluta låtsas som om det finns några mirakelmediciner! I USA finns starka och svaga universitet och högskolor. För att stärka de svenska måste alla goda krafter hjälpa till med att övertyga regeringen och riksdagsledamöterna om att våra universitet och högskolor behöver bättre ekonomiska förutsättningar för sin verksamhet.
CHRISTOPH BARGHOLTZ
