I vilket EU-land är andelen kvinnliga professorer störst?
Eftersom det här samtalet förs med en finländsk forskare ligger det nära till hands att anta att Finland har en topplacering bland EU-länderna. Och visst är det så. Ändå är bara 20 procent av de finländska professorerna kvinnor, enligt statistik från förra året.
Finland har också sedan länge haft den högsta andelen kvinnor bland övriga universitetslärare inom alla vetenskapsområden i Norden. Jämfört med andra länder inom EU har de finländska kvinnorna i åldern 25–64 år oftare högre utbildning än männen.
Liisa Husu, sociolog och doktor i statsvetenskap, har forskat i jämställdhetsproblematiken i universitetsvärlden. Hon disputerade förra året med en avhandling om kvinnliga forskare och den dolda diskrimineringen i universitetsvärlden i Finland (”Sexism, support and survival in academia. Academic women and hidden discrimination in Finland”).
Inte i universitetsvärlden
I september ska hon arbeta som gästforskare vid Uppsala universitet, centrum för kvinnoforskning. Den 17 september föreläser hon på Ekonomikum.
De nordiska länderna är internationella föredömen i jämställdhet, enligt de flesta rapporter. Det framgår exempelvis av den senaste årliga översikten Human Development Report från FN-organet UNDP över utvecklingen i världens alla länder.
– Men det gäller inte i universitetsvärlden, säger Liisa Husu.
– Sverige ligger på sjunde plats i EU-statistiken när det gäller andelen kvinnliga professorer och Norge på sjätte plats, samt Danmark på fjortonde plats. Det är inget att skryta över i akademiska sammanhang.
En aktiv, synlig och ofta högljudd jämställd-hetspolitik i de nordiska länderna har inte resulterat i någon topplacering i den europeiska universitetsvärlden. De nordiska länderna har halkat efter länder som Portugal, Frankrike och Spanien.
Liisa Husu fortsätter:
– På första plats i Europa med det största antalet kvinnliga professorer ligger faktiskt Turkiet, som inte är med i EU. Detta enligt EU-statistiken.
Smal rekryteringsbas
Men Liisa Husu framhåller att rekryteringsbasen till universiteten i Turkiet är smal, eftersom det främst handlar om att rekrytera från överklassen. Bara ungefär en procent av kvinnorna och två procent av männen studerar vid universiteten. Det innebär att förhållandena i Turkiet inte är direkt jämförbara med situationen i de flesta andra europeiska länderna.
– Vad gäller universiteten och forskningspolitiken har den finländska jämställdhetspolitiken inte varit lika aktiv och generös som den svenska eller norska, fortsätter Liisa Husu, som i femton år arbetade som nationell koordinator för kvinnoforskning på jämställdhetsombudsmannens byrå, innan hon började sin akademiska karriär.
Studier och arbete
Numera är hon knuten till ett forskarkolle-gium vid universitetet i Helsingfors.
Att det finns så många kvinnliga universitetslärare i Finland har framförallt en historisk förklaring, framhåller hon.
Det gamla och relativt fattiga jordbrukssamhället, där män och kvinnor arbetade sida vid sida, är en viktig faktor. En annan förklaring är att andelen kvinnliga studenter började öka som en följd av det nationella uppvaknandet så tidigt som i början av 1900-talet då det gällde att skapa och väcka den inhemska bildade klassen.
Det är för övrigt närmast en tradition att kvinnor i Finland kombinerar studier och heltidsarbete även när de fått barn. Deltidsarbete har varit ovanligt jämfört med situationen i övriga nordiska länder och andelen hemmafruar har varit och är mycket liten, konstaterar Liisa Husu.
I det finländska samhället väljer inte kvinnor mellan en yrkeskarriär och en hemmafrutillvaro. Två av tre kvinnor med barn under 18 år förvärvsarbetar, oftast heltid.
Många problem
Liisa Husu tycker inte att man utan vidare kan jämföra Finland med de tidigare socialistiska länderna där kvinnornas stora andel i förvärvsarbetet hade en nära anknytning till den socialistiska ideologin.
Men trots den till synes ”snygga” statistiken ser hon många problem för de kvinnliga akademikerna i Finland.
– Jämställdhetslagstiftning och jäm-ställdhetsplaner har inte inneburit att könsdiskriminering och sexism har försvunnit, utan att de numera förekommer i mer subtila och dolda former.
Det framgår också av hennes doktorsavhandling. Den består av intervjuer med och brev från 102 kvinnliga forskare inom alla vetenskapsområden vid elva finska högskolor.
Majoriteten av kvinnorna levde i parförhållanden och de flesta av dem hade barn. De hade enligt egen utsago fått det största stödet av sin familj. Ingen av de kvinnliga forskarna hade övervägt att lämna forskarkarriären för att den skulle ha varit svår att kombinera med privatlivet.
Resultatet stod i bjärt kontrast till den allmänna uppfattningen att familjen utgör ett av de största hindren för en kar-riärkvinna.
Å andra sidan visade det sig att många av de kvinnliga forskarna var riktiga vardagshjältinnor, som skickligt kryssade mellan yrkeslivets och privatlivets olika krav. Mammaledigheter planerades ofta noga i förhållande till arbetssituationen och kunde avbrytas vid behov.
Inte avundsvärd
Inte ens de kvinnliga professorernas ställning är avundsvärd för att inte tala om de övriga lärargrupperna. De flesta tjänsterna är tidsbundna och numera även en del professorstjänster, någonting som i sin kortsynthet har frapperat många utländska observatörer, säger Liisa Husu.
Efter disputationen har hon fortsatt forska på samma tema. En ny infallsvinkel är jämställdhets- och genusfrågor i forskningsfinansiering med fokus på ”gatekeepers” som en kvinnlig forskare ofta möter, exempelvis ”portvakter” i forskningsråden och bland beslutsfattare i privata forskningsfonder.
Tröga universitet
– Brist på jämställdhet i den akademiska världen är ett globalt problem utan enkla lösningar. Sverige är intressant eftersom det forskas inom området. Men trots en jämställdhetspolitik med stöd från politiker och ekonomiska resurser kan inte Sverige visa några större framsteg när det gäller kvinnliga forskare. Klyftan mellan jämställdhetspolitiken och resultaten är stor.
– Överallt har universiteten visat sig vara synnerligen tröga och motståndskraftiga till förändringar som skulle motverka underrepresentation av kvinnor, samt jämställdhet i arbets- och maktfördelningen i forskarsamhället. Detta trots att kvinnorna utgör majoriteten av studenterna i de flesta EU-länder, samt många andra länder, säger Liisa Husu.
ANNA PALJAKKA
