I enlighet med högskoleförordningen (4 kap. 16 §) har styrelsen för Umeå universitet beslutat att positiv särbehandling får förekomma vid anställning av professorer, lektorer, adjunkter och forskarassistenter. Kristo
Ivanov polemiserar i Universitetsläraren 14 juni mot en kort kommentar som jag har lämnat till detta beslut i universitetets personaltidskrift. Ivanovs irritation över sluga politiker, jämställdhetsivrare, hållningslösa rektorer och orättvisa lönerevisioner känner jag sedan tidigare och kan bara beklaga. I jämställdhetens intresse vill jag samtidigt säga följande.
Någon teori för precis mätning av akademiska meriter finns inte. På den punkten har Ivanov gjort en upptäckt som knappast kan ifrågasättas. Och ändå rör han sig lyckligtvis – det vill säga ändå väger sakkunniga ständigt ihop meriter och rangordnar sökande. Få skulle gå med på att deras uppdrag är irrationellt.
Men många erkänner att det kan vara svårt att vara rättvis. Ibland är det förstås lätt därför att meritskillnaderna framstår som klara nog. Men det händer ibland att två sökande förefaller att vara i stort sett lika välmeriterade. Att en av dem ändå måste sättas före den andra kan då upplevas som ett krav på skenbar exakthet. Det är beslutsdimman i den situationen som jag avsåg med min hänvisning till ett bekant fenomen, nämligen slumpfelet i mätningar. Den som alltid menar sig säkert kunna avgöra vem som är mest meriterad är antingen en hycklare eller en narr.
ATT ERKÄNNA FAKTUM innebär ingen ringaktning av vetenskapliga normer utan är ett försvar för desamma, mot det misstroende som hyckleri och narraktighet alltid framkallar. Det är inte heller något hot mot de vetenskapliga normerna att dessa kompletteras med principen om positiv särbehandling, nota bene inom de gränser som sätts av kravet på saklighet. ”Positiv särbehandling får dock inte tillämpas om skillnaden mellan personernas kvalifikationer är så stor att tillämpningen skulle strida mot kravet på saklighet vid anställningen”. (HF 14 kap, 16 §, 3 stycket) Det påstås förekomma att man i utslagsgivande syfte sedan gammalt förlitar sig på nyttan av broderskap och tillhörighet till den egna vetenskapliga familjen. Varför skulle det vara en ädlare princip än strävan efter jämställdhet?
ATT HA ETT VISST KÖN är med mitt synsätt inte en merit utan representerar en mot den akademiska meriteringen ortogonal dimension. Andra kan se saken annorlunda och vilja räkna in könet i en sammanfattande meritbedömning. Oavsett uppfattning på denna punkt kan de som accepterar positiv särbehandling enas om att könet är en legitimt utslagsgivande faktor när försteget i övrigt är oklart. Olika sakkunniga må naturligtvis ha olika uppfattningar om hur bred denna zon av osäkerhet i själva verket är. Den ändrar inte principen.
För övrigt tror jag att Ivanov hugger i sten i sin ställföreträdande teoretiska utläggning av begreppet slumpfel. Men det är en annan historia. Liksom det beklagansvärda faktum att åtskilliga sakkunnigutlåtanden är så torftiga att redan det är en narraktighet i sig. Samt, förstås, att en och annan tycker att själva strävan efter jämställdhet är fånig.
INGE-BERT TÄLJEDAL
REKTOR FÖR UMEÅ UNIVERSITET
