Återupprätta dialogen. Låt oss komma till tals innan ni fattar beslut som direkt berör oss. Det var budskapet när nätverket Sveriges Doktorander (sdok) inbjöd utbildningspolitiker och alla berörda inom högskolorna till debatt på Norrlands nation i Uppsala för en tid sedan. Trots strålande solsken och försommarvärme som verkligen inte lockade till inomhusaktiviteter fanns ett 70-tal intresserade åhörare på plats.
Otrygghet i centrum
I centrum för debatten stod den otrygghet många doktorander upplever. Licentiatantagningen (där man inte vet vad som händer efter två år), de alltför låga fakultetsanslagen, höga utbildningsmål som bara till en del finansieras, differentiering mellan olika lärosäten och politisk centralstyrning var några teman.
Fem riksdagspartier fanns på plats i form av sina representanter i utbildningsutskottet: Britt-Marie Danestig (v), Yvonne Andersson (kd), Majléne Westerlund Panke (s), Per Bill (m) och Ulf Nilsson (fp). Nu ligger det ju i sakens natur att om man kallar fem politiker från fem olika partier till debatt några månader före ett val så får man fem olika åsikter om det mesta och det är det inte lätt att hitta sådant som det till äventyrs skulle gå att enas om.
Inga nya besked
Dirk van der Krogt, ordförande i Sveriges Doktorander, konstaterade också efteråt att det knappast gick att dra några bestämda slutsatser av de besked man fått.
– Det viktigaste den här gången var kanske ändå att vi fick igång ett samtal som kan bli en början på en dialog.
Nej, några nya besked gavs det väl inte. Att den hårt kritiserade antagningen av licentiander bekymrade politiker över parti- och blockgränserna var tydligt. Men medan Britt-Marie Danestig (v) och Majléne Westerlund Panke (s), som stod bakom reformen, ville vänta med att ta ställning tills Högskoleverket genomfört sin utvärdering i höst var de borgerliga representanterna färdiga att skrota såväl den som Carl Thams doktorandreform om de skulle få regeringsmakten.
– Bort med båda felen, som Per Bill (m) formulerade det.
Höjda fakultetsanslag utlovades också från borgerligt håll, mest från moderater-na och minst från kristdemokraterna som inte vill spara lika mycket på vård och omsorg som (m).
Yvonne Andersson ville istället ge universitet och högskolor ökade intäkter genom att låta dem ta betalt för utbildning av utländska studenter.
– Det görs i de flesta länder och skulle ge nya ekonomiska resurser och höja kvaliteten på den högre utbildningen i Sverige, menade hon.
Ta pengar från Akademiska Hus
– Grundutbildningsanslagen i högskolan har urholkats med 25 procent sedan 1994. Detta får effekt på hela utbildningssystemet, konstaterade Per Bill (m).
– Nedskärningarna i forskningsanslagen leder till att fler och fler doktorander blir beroende av extern finansiering. Moderaterna vill decentralisera antagningen, satsa 3 miljarder på höjda grundutbildningsanslag och 1,1 miljarder årligen i tre år på ökade fakultetsanslag.
Han gick också till angrepp på Akademiska Hus som levererar in överskott till staten i stället för att ta ut självkostnadshyra som meningen var.
På den sista punkten hamnade han åtminstone delvis på samma linje som Britt-Marie Danestig (v) som vill använda avkastningen från Akademiska Hus till att finansiera en höjning av fakultetsanslagen.
”Kunskap har ett värde”
Ulf Nilsson (fp) förklarade att det behövs ett systemskifte i högskolepolitiken. Mer frihet och mindre utbildningsfabrik.
– Kunskap har ett värde i sig. Forskarutbildningen behöver mer resurser och större frihet. Fp vill satsa 2 miljarder på tre år i sitt budgetförslag. Vi vill öka fakultetsanslagen och riva upp Carl Thams doktorandreform. Fyraårsgränsen ska bort och det ska vara möjligt att ta olika lång tid på sig att doktorera och den som vill ska kunna göra det på deltid.
Majléne Westerlund Panke (s) försvarade doktorandreformen.
– Doktorandreformen är en del i den utveckling det svenska utbildningssys-temet genomgått. Idag finns det 20 000 doktorander, det är lika många som antalet gymnasister i hela Sverige 1950, påminde hon.
”Vi behöver en bredd”
Reformen skulle öka genomströmningstakten i utbildningen och tillgodose efterfrågan på människor med forskarutbildning i samhällets olika sektorer. Fyra år för en doktorsexamen är normalt i Europa i övrigt.
– Forskarutbildningen ska vara en utbildning. Den egentliga forskarinsatsen sker sedan efter utbildningen. För oss är det viktiga att man kommer ut med en examen – alla som antas ska också avlägga examen.
Yvonne Andersson (kd) hade en helt annan uppfattning.
– Vår syn är att varje människa är ett mål i sig. Vill man söka en sanning ska det vara möjligt oavsett vad samhället behöver just då. Vi behöver en bredd.
Hon var för en specialisering av högskolorna.
– Vi kan inte ha varje ämne på varje liten högskola. Högskolorna ska ha mer självstyre, det är för mycket bestämmande uppifrån nu.
Britt-Marie Danestig (v) framhöll att en hög generell utbildningsnivå behövs för välfärden i samhället. Resurser för utbildning och forskning ska ses som investeringar, inte som kostnader.
– Frågan är om forskarutbildningen ska ses som utbildning eller avlönat arbete. Vi anser doktoranden ska vara avlönad eftersom det innebär delaktighet i trygghetssystemen. Att så många behöver stipendier är ett fel i nya doktorandreformen.
Ska ha en dräglig tillvaro
Thomas Jonsson, doktorandombudsman på SFS, som fanns i publiken tog upp frågan om att antalet sjukskrivningar bland doktoranderna av psykosociala orsaker ökar.
– Stress, utbrändhet, vidbrändhet hänger ihop med osäkerheten i dokto-randernas villkor. Det dåliga skyddsnätet, beroendet av externa medel och en konstig diffus beroendeställning till handledaren, menade Britt-Marie Danestig (v).
Kirsi Höglund, blivande ordförande i Uppsala studentkårs doktorandnämnd, gjorde en kärv sammanfattning av doktorandernas budskap:
– Ta bort licentiatantagningen. Doktorander ska ha en dräglig tillvaro och en privatekonomi som tillåter familjeliv.
GUNILLA WINSNES
