På uppdrag av regeringen granskar Högskoleverket all högskoleutbildning. Utbildningar bedöms och universitetskanslern avkunnar domar. Väl utformat kan systemet bidra till att utbildningen utvecklas. Men systemet kan också leda till en likriktning av den svenska högskolan. Att pröva nya vägar i den traditionsrika universitetsvärlden kräver kreativitet, mod och uthållighet. Nyskapande organisation och ämnesutveckling måste försvaras genom ett konsekvent beslutsfattande. Linköpings universitet får vanligtvis uppskattning för sin förmåga att framgångsrikt satsa på nya framväxande kunskapsområden. I praktiken är förståelsen betydligt mindre.
Som exempel kan vi ta en av de åtta granskningar som hittills har gjorts av utbildningar vid Linköpings universitet, granskningen av nationalekonomi. Kritiken från Högskoleverket är allvarlig och den har föranlett en granskning av granskningsrapporten. Resultatet är förskräckande. Rapporten är tendensiös, den beskriver verksamheten på ett felaktigt sätt och kan inte ligga till grund för jämförelser. De granskningar där vi inte fått kritik visar samma brister i förmågan att förstå vår utbildningsstruktur.
DET VISAR SIG också att grunden för bedömargruppens kritik av nationalekonomi inte är bristande kvalitet i den utbildning som bedrivs utan avsaknaden av kurser i makroekonomi på C- och D-nivåerna. Enligt gruppen är sådana kurser nödvändiga enligt internationell standard. Någon enighet om en sådan finns emellertid inte bland ämnets företrädare. Vid flera nationalekonomiska utbildningar är de makroekonomiska kurserna valfria efter A-nivån. I Linköping är de obligatoriska till och med B-nivån. Att särskilda makroekonomiska kurser inte ingår på påbyggnadsnivå är ett medvetet val för att möjliggöra en fördjupning i mikroekonomisk teori och ekonometri samt skapa en god forskningsanknytning. Högskoleverket tar genom sitt beslut ställning i denna ämnesdebatt och kör över fakultetens och universitetens rätt att utforma utbildningarna och underminerar ämnesutveckling och valmöjligheterna för studenter.
FELAKTIGHETER SOM borde ha varit lätta att rätta till finns också. En grund för verkets kritik är att nationalekonomi i Linköping påstås sakna en kurs i ekonometri. En obligatorisk sådan kurs finns sedan länge. Bedömargruppen hävdar att utbildningen inte är tillräckligt analytisk och att studenterna inte får en tillfredställande matematisk grund. Inget av detta är riktigt och bedömargruppen, som inte har undersökt innehållet i utbildningen, redovisar inte heller något annat underlag än spridda kommentarer från några studenter. Enligt studenterna själva har gruppen dessutom missförstått vad de sagt. Överhuvudtaget verkar studenternas betydelse ha reducerats till att bedömargruppen har använt lösryckta studentkommentarer som en del i sin argumentation. Skall studentinflytandet bli annat än tomma ord måste studenterna kunna lägga fram sin uppfattning på sina egna villkor.
En förklaring till utvärderingens dåliga kvalité kan vara att den bygger delvis på intryck under några timmars platsbesök och att man inte haft någon kontakt med universitets- och fakultetsledningarna. På en sådan grund drar universitetskanslern bestämda slutsatser som har stor betydelse för lärare och studenter och utsätter sig för risken att bli ett redskap för konflikter inom ett ämne. I den vidare debatten försvinner fler nyanser. Göran Blomqvists använder i sin ledare (Universitetsläraren nr 8/2002) exemplet nationalekonomi som inslag i en lönepolitisk diskussion. Det är anmärkningsvärt att han, indirekt påstår att lärarna i ämnet vid Linköpings universitet skulle ha lägre kompetens än på andra håll. Det stämmer inte. Vi anställer aldrig adjunkter om det finns forskarutbildade lärare att tillgå och har inte haft några problem att få högt kvalificerade sökande. Vi har god kvalité på utbildningen och en hög lärarekompetens.
UTVÄRDERINGARNA MÅSTE göras utifrån de lokala miljöernas villkor. Det innebär att universitetens och fakulteternas val och prioriteringar måste värderas i relation till ämnen och dess förhållande till t ex program och programutbildningar, tvärvetenskapliga miljöer, annars riskerar utvärderingen att underminera universitetens förmåga och mod att göra utbild-ningspolitiska val av betydelse för valfrihet och mångfald men också möjligheterna att förändra universiteten. Formerna för studentinflytandet måste utvecklas så att studenternas åsikter ges en autonom roll och inte kan underordnas utvärderingsgruppens agenda. Kvalitén på utvärderingarna måste också bli bättre för att inte underminera granskningarnas legitimitet och användbarhet i universitetens eget kvalitetsarbete.
BENGT SANDIN
DEKANUS
ANNA PEDERSEN
ORDFÖRANDE I STUDENTKÅREN
MAGNUS HOLMSTRÖM
PREFEKT EKI
JAN-ERIK HAGBERG
FAKULTETSDIREKTÖR
FILOSOFISKA FAKULTETEN, LINKÖPINGS UNIVERSITET
