I ”Rektorns ruta” av Umeå universitets personaltidning AKTUM 9/2001
(http:// www.umu.se/infoenheten/umu_internt/aktum/) skriver universitetsrektor Inge-Bert Täljedal att så kallad positiv särbehandling av underrepresenterat kön får användas vid anställning av lärarpersonal utan risk för att prioritera ”till synes” mindre meriterade kandidater. Risken anses ringa när meritskillnaderna råkar ligga inom gränsen för det statistiska slumpfelet.
Det systematiska felet skall dock relateras till det sanna värdet som är en ständigt reviderad och förhoppningsvis gradvis konvergerande teoretisk idealkon-struktion. Idealet blir verkligheten i den tänkta oändliga serien av uppmätta gradvist ”närmare” approximationer. Därmed blir felet också en ingående del av teorin och teoribyggandet, en lärdom som idag glöms av många som omedvetet ansluter sig till den gammalmodiga naiva empi-rismen av ”sunt förnuft” som föregick den statistiska empirismen. Har man, som i samhällsvetenskaper i allmänhet och i meritvärderingssammanhang i synnerhet, ingen överenskommen ”teori”, så har man i brist på bättre tänkande som redovisas i samband med till exempel statistiska tests ”validitet” inte heller möjlighet att skilja mellan det systematiska och det slumpmässiga felet.
Saken blir inte bättre om ansvariga för universitetsväsendets meritvärderingssystem inte beaktat eller åtminstone inte behövt bevisa att de beaktat viss kontroversiell vetenskaplig litteratur och debatt i ämnet (ref till l Petz & Andrews, Björklund, Kohn, Trow, med flera i http://www.informatik.umu.se/~kivanov/WorkEnvRefs.html). Inte heller har man i så fall brytt sig om att diskutera frågan med vetenskapsfilosofer (motsv) och andra forskare än ev pedagoger och könsteoretiker som varit engagerade i ämnet. Det är det närmaste man kunde ha kommit till en vag motsvarighet till den teoribildning som erfordras för att kunna tala om systematiska – och därmed – slumpfel.
I DET PERSPEKTIVET uppfattar jag att rektorns inlägg knappast berör problematikens kärna. Hans referens till slumpmässiga mot systematiska fel kan till och med verka som en missvisande vetenskaplig legitimering av typisk politiskt korrekt politisk-administrativ praxis. De som kritiserades för den aktuella skan-dalomsusade tillsättningen av historieprofessuren i Lund (Universitetsläraren 8/2002) skulle säkert välkomnat ett auktoritativ rektorsuttalande om att de sakkunnigas enahanda rangordning av sökande kan väl ha fallit ”inom gränsen för det statistiska slumpfelet”.
Talet om systematiska och slumpmässiga fel bidrar till att ytterligare undergräva lärarnas tilltro till en illa genomtänkt och intellektuellt undermålig meritvärdering som också gäller de årliga lönerevisionerna. De flesta infordrade och mödosamt redovisade meritskill-naderna kommer också att ligga ”inom slumpfelmarginalen”. En sådan värdering visar sig än en gång vara ekonomiskt, administrativt och krasst politiskt betingad, med en bedövande verkan på personalens legitima krav och förväntningar. Dess enda existensberättigande är i så fall begränsningen av statens lönekostnader för en lågkvalitativ högskoleexpansion och överbelastning av personalen (jämför med de ökade sjukskrivningarna) som motiveras av politikers sluga valstrategiska överväganden.
DET ÄR POLITISKA och internpolitiska påtryckningar på västvärldens universitet som uppenbarligen föranleder The Economist (5 januari 2002, s 37) att börja redovisningen av senaste skandalen vid Harvard Universitetet i USA enligt följande: ”These days university presidents are a hopelessly anodyne bunch. They mouth politically correct platitudes, make nice comments to potential benefactors and, in general, do their utmost to avoid saying anything that might be misconstrued as either interesting or original”. Och konstaterar längre fram: ”Minority groups are very powerful in academia”. Så kan alltså det ”omgivande samhället” se på det ”nya universitetet” som ständigt uppmanas ”samverka” med dito samhälle, särskilt med exportindustrin. Det måste nog vara otacksamt att vara universitetsrektor i dessa dagar.
KRISTO IVANOV
PROFESSOR, INFORMATIK I UMEÅ
