Det är en ovanlig akademisk bana Lena Villner gått. Hon blev student på latinlinjen, var forskarbehörig i sociologi men fick en doktorandtjänst inom KTH och skrev sin avhandling i arkitekturhistoria. Nyligen valdes hon till ny ordförande för Föreningen för nordisk arkitekturforskning.
Att hon själv inte är arkitekt var inget som störde det femtiotal arkitekter från Sverige, Norge, Danmark och Finland som deltog i föreningens årliga symposium, denna gång på Ultuna. Men så är också föreningens medlemmar öppna för gränsöverskridanden, där finns arkitekter både för landskap och hus och upplägget för symposiet lät fantasieggande: ”Strategin är att i workshopform gå iland på några viktiga öar, utforska och transformera dessa territorier, och med hjälp av ett antal gemensamma frågor snabba på landhöjningen så att sunden kan bli lättare att korsa”, stod det i programmet.
Nya ordföranden har alltså själv korsat några sund.
Inte utan gny
Att hon som sociolog närmade sig arkitekturen berodde inte bara på intresse, utan också på behovet av ordnad ekonomi. Hon var ensam mor (hon har tre söner och numera också två sonsöner) och den projektanställning hon hade på Stockholms universitet kändes otrygg. Hon sökte en ledig tjänst som studievägledare på KTH, där hon tidigare varit övningsassistent, och fick den. Helt utan gny gick det inte.
– Jag blev ifrågasatt, säger hon. Men det har gått över nu.
Lena Villner började läsa arkitekturhistoria tillsammans med studenterna och pluggade (sedan barnen somnat får man förmoda) konstvetenskap på kvällarna. När en doktorandtjänst inom avdelningen för arkitekturhistoria blev ledig blev hon av sin tidigare lärare Fredric Bedoire uppmanad att söka den.
– Jag var 46 år då, jag var inte arkitekt, men hade skrivit uppsatser som gjorde att han ansåg mig lämpad.
Avhandlingen, som också blev en vacker bok utgiven av Stockholmia förlag, handlade om Olof Tempelman som levde mellan 1745 och 1816. Det är han som bland annat gjort den gustavianska paviljongen på Haga och mynthusportiken vid kanslihuset.
Halvtid som lektor
Just nu har Lena Villner, som också är medlem i SULF, gått ned på halvtid som universitetslektor i arkitekturhistoria. Den andra halvan ägnar hon åt ett stort forskningsprojekt, finansierat av Riksbankens jubileumsfond. Fyra disputerade forskare och två doktorander ska under fyra år djupdyka i ämnet ”Arkitektur och historia”.
– Det handlar om historismen i 1900-talets arkitektur, berättar hon. Modernismen gick ju ut med anspråk på att befria sig från historien. Mitt delprojekt är att mer konkret se hur modernismen förhåller sig till det historiska arvet. Jag går just nu igenom tidskriften Arkitektur från nästan 100 år för att försöka se hur debatten såg ut, vilka internationella exempel man hade.
Fler nedslag i Stockholms centrala arkitekturhistoria ska det också bli, bland annat en ny titt på det nuvarande regeringskansliet som 1920 uppfördes under delvis stark kritik. Tempelmans portik lät man stå kvar.
Det var således en sakkunnig guide de nordiska gästerna hade när Lena Villner en dag under symposiet på Ultuna förde dem runt i det akademiska kulturlandskapet i Uppsala och visade hur arkitekturen använts för att gestalta politiska ambitioner, makt och identitet.
Tvärvetenskapen kan utvecklas
Föreningen för nordisk arkitekturforskning har funnits i femton år.
– Den ska vara en mötesplats för olika typer av arkitekturforskning. En gång per år har vi ett symposium där vi samlar människor över gränserna i Norden och över fackgränserna. Personligen tror jag att tvärvetenskapen kan utvecklas ännu mera, säger nyvalda ordföranden.
– Den gäller ju i all forskning i dag.
Denna gång diskuterade man bland annat relationerna mellan praktik och forskning. Under den avslutande diskussionen, där arbetsgrupperna redovisade vad man kommit fram till på sina öar, kunde en viss spänning mellan praktiker och akademiska teoretiker anas.
En viss spänning finns, bekräftar Lena Villner, men tror att den kan vara befruktande.
– Arkitektutbildningen har ju inte varit forskningsinriktad på samma sätt som vid de traditionella universiteten, konstaterar hon. I min egen undervisning försöker jag få in mer av skrivande och problemformulerande i uppsatserna. Där finns möjligheter till utveckling.
Språkval känslig fråga
En känslig fråga har nya ordföranden att ta itu med snarast. Föreningen ger ut tidskriften Arkitekturforskning fyra gånger per år. En fråga som vållar motsättningar är på vilket eller vilka språk den ska publiceras. På engelska, hävdar en falang, som vill att arkitekturforskare även utanför Norden ska kunna ta del av rönen. Den andra falangen anser att en nordisk tidskrift ska ges ut på nordiska språk.
Fast då har man ju problemet med de finskspråkiga arkitekturforskarna, som kanske hellre uttrycker sig på engelska än på knagglig svenska.
Det är – kort sagt – precis samma problem som alla andra nordiska samfund brottas med.
KERSTIN KÅLL
