Jag har precis läst en nyhetsartikel (till) om professorstillsättningen i historia, i Lund. Som universitetslärare gläds jag naturligtvis över att frågan tillmäts ett så stort allmänintresse. Fast jag undrar om tillsättningen av en professur i mitt eget ämne, fysik, skulle tilldra sig samma uppmärksamhet. Vad beträffar det som skrivits, kanske framför allt på ledarsidor och i krönikor, kan jag hålla med om en del men inte allt, och jag hoppas att ett ärende som detta inte tas som förevändning för nya ”reformer”.
Innan jag dristar mig att framföra några egna reflektioner med anledning av vad som förevarit vill jag göra klart att jag inte har några synpunkter på sakinnehållet. Jag är som sagt fysiker och har ingen annan kännedom om ärendet än vad jag kunnat läsa i protokoll och utlåtanden, och så har jag ju läst tidningarna.
I tidningar har jag läst att det innebär ett allvarligt brott mot praxis att lärarförslagsnämnden i sitt ställningstagande gått emot tre eniga sakkunniga, och att detta visar vådan av att de sakkunniga inte längre ingår som ledamöter i nämnden. Visst är det ovanligt att beslutet inte överensstämmer med eniga sakkunnigas rekommendation. Men det beror förhoppningsvis inte på att man vanligtvis följer oskrivna regler utan på att nämnderna vid sin sammanvägning inte funnit skäl till ett avvikande ställningstagande. Varje nämndledamot skall göra en självständig, saklig bedömning av all tillgänglig information. Där ingår naturligtvis sakkunnigas utlåtanden som en mycket viktig del. Avses inte nämnderna göra en självständig bedömning bör de avskaffas.
KAN DET DÅ NÅGONSIN finnas skäl att inte ta den av tre eniga sakkunniga högst placerade kandidaten? Ja, det tror jag. Medveten om att jag balanserar på gränsen till åldersdiskrimine-ring vill jag peka på ålder som ett sådant möjligt skäl. Jag kan tänka mig situationer vid en institution där man menar att den tillträdande professorn måste ha tillräcklig tid kvar till pensionen för att hinna föra fram åtminstone en generation doktorander till disputation. Men det här är komplicerat och de sökande har rätt att kräva en korrekt och öppen redovisning av skälen för nämndens beslut. Delvis av detta skäl finner jag nuvarande ordning, där de sakkunniga inte ingår som ledamöter av nämnden, som överlägsen. Nu blir utlåtandena offentliga innan nämnden fattar sitt beslut och nämnden måste därför ännu tydligare presentera skälen för ett avvikande beslut. Tidigare förekom det att sakkunnigutlåtanden behandlades som ”arbetshandlingar” (som till och med kunde modifieras) till dess beslutet var fattat.
I DETTA AVSEENDE är behandlingen i det nu aktuella ärendet i Lund mycket bristfällig. De sökandes rättsäkerhet har inte beaktats på ett rimligt sätt. I protokollet från nämndens sammanträde den 18 mars är beslutsmotiveringen helt på tok. Mot den av de sakkunniga först placerade kandidaten har nämnden så starka reservationer att han förblir oplacerad i beslutet. ”Reservationerna är baserade på intrycken under den frågestund som följde efter provföreläsningen samt intervjun, där han undvek att svara på flera av nämndens frågor som rörde hans syn på undervisning, handledning och arbetsledning.” Någon annan motivering ges inte. Det är inte acceptabelt! En beslutande nämnd på ett universitet måste tala klarspråk och kunna argumentera för sitt ställningstagande. Inte undra på att det tagit hus i helsike.
NÅGOT JAG INTE SETT kommenteras i samma utsträckning, men som jag reagerar starkt emot, är att nämnden i sitt förslag för upp sökande som inte rangordnats av de sakkunniga. Nämnden säger sig också härvidlag sakna ledning av de sakkunnigas utlåtande. Har således denna rangordning gjorts utan hänsyn till graden av vetenskaplig skicklighet?! Menar sig nämnden behöva ytterligare hjälp av de sakkunniga skall man naturligtvis begära det innan man fattar sitt beslut. Som det nu är lämnas ett stort utrymme för nämndens godtycke och så får det inte vara.
CHRISTOPH BARGHOLTZ
Ordförande i SULF
