SVENSK FORSKNING CITERAS MINDRE

Det är viktigt för forskare att synas. ”Papers” gör pengar. Under många år har Sverige legat i topp på den vetenskapliga tidskriftsmarknaden, räknat i antal citat. Men under de senaste åren har citaten ur svenska uppsatser sjunkit. Andra länders citatkurvor stiger, Finlands särskilt kraftigt. Nederländerna har passerat Sverige. Ändå produceras det fler uppsatser än tidigare vid svenska universitet. Vad har hänt? Sjunker den svenska forskningens kvalitet?

Det var en av de många frågor som avhandlades när SISTER höll sin första årskonferens. Samtidigt presenterades ännu en rapport från det svenska institutet för studier i utbildning och forskning, ”Det nya forskningslandskapet”, med Ulf Sandström som redaktör.
Olle Persson, professor vid Umeå universitet, hade studerat Sveriges läge på citatbörsen i de cirka 10 000 mest väl-renommerade vetenskapliga tidskrifterna.
– Uppenbarligen måste vi skriva bättre uppsatser, summerade han. Vi har inte längre den typen av högciterade arbeten som vi hade på 80-talet. Forskargrupperna verkar inte vara lika bra i dag som tidigare.

Trivialforskning
Han frågade sig också om det frodas för mycket trivialforskning i Sverige, men när samtalsledaren Ulf Wickbom försökte få Olle Persson att peka ut någon trivialforskning slingrade han sig kraftigt.
Trivialforskning är det när den inte citeras i tillräcklig omfattning, blev svaret ungefär.
– Bra forskning är bra forskning. Allt annat är trivialt, tolkade Sverker Sörlin senare i debatten.
Ingen verkade vilja ta ifrån trivialforskare några pengar. Det går att hålla sig flytande på en rätt låg nivå i Sverige med hjälp av stiftelser, konstaterade man.
–Vi är inte lika brutal-darwinistiska som i USA, sa Mats Benner, docent i Lund, som studerat akademisk forskarsamverkan för rapporten. Han efterlyste ett kraftfullt lokomotiv som kunde dra Sverige tillbaka till toppen. Vetenskapsrådet trodde han inte på i den rollen, ”de är ganska patetiska” och har för lite pengar.

”Det finska undret”
Möjligen finns modellen i Finland. Tarmo Lehtola som i 25 år arbetat hos VTT, finska statens mäktiga tekniska forskningscentral, och nu är programchef hos handels och industriminis-teriet, hade inkallats för att berätta om ”det finska undret”.
– Förra gången vi kallades till Stockholm för att berätta om något sådant var strax efter vinterkriget, inledde han.
Åren 1991–93 upplevde Finland sin
värsta depression någonsin. BNP sjönk med 20 procent, aktiemarknaden kollapsade, finska marken dök 40 procent, arbetslösheten var det enda som steg.
I dag rankas Finland högt, ibland allra högst, i internationella mätningar av konkurrenskraft, innovationsklimat, ledarskap och liknade. Det enda landet som satsar mer än Finland på forskning och utveckling är Sverige.

Stor skillnad
Men det är stor skillnad mellan hur det satsas i de bägge länderna. I Finland finns ett nationellt program för FoU.
Statsministern är ordförande i Rådet för vetenskap och teknologi. I rådet sitter företrädare för departement, företag, arbetsmarknadens parter, forskningsorganisa-tioner och forskningsfinan-siärer.
I Finland finns starka statligt finansierade industriforskningsinstitut, som VTT, Tekes, Sitra. I Sverige har politiken varit att det är företagen själva som ska stå för den så kallade nyttoforskningen. Av de 11 300 finländare som arbetar i forskningsinstitut är 95 procent statligt anställda.
– Utomlands tror man ofta att forskningen i Finland är centraliserad, sa Tarmo Lehtola. Det är den inte. Den är mycket decentraliserad. Det nationella innovationssystemet karaktäriseras av en beslutsamhet att bygga upp en konkurrenskraft på lång sikt.

Ingen risk
Det är alltså, menade han, ingen risk för att finansieringen styrs mot kortsiktiga kommersiella projekt.
Den efterföljande debatten gick dock enligt traditionella linjer.
Maria Anvret, professor och chef för AstraZeneca Discovery, efterlyste tätare interaktion mellan forskare, näringsliv och samhälle.
– Vi kommer att drabbas av fler och fler sjukdomar, sa hon. Vi behöver varandra.
Christina Moberg, professor vid KTH, vädrade oro för förlorad mångfald och starkare styrning från dem som vill dra nytta av forskningen. Hon tyckte att Sverige var dåligt på att sälja in forskning hos de unga.

Inte ensamma kufar
– Vi måste berätta för dem att forskarlivet är en social tillvaro med många kontakter. Forskare är inte kufar som sitter ensamma i en vrå, sa hon.
Torbjörn Fagerström, prorektor vid SLU, pläderade för bildningsuniversitetet, för Humboldt-modellen. Skulle han få en miljard skulle han öronmärka en del för garanterat onyttiga projekt.
– Forskaren får inte betraktas som problemlösare för akuta samhällsproblem.
Olle Stendahl, professor i Linköping, varnade för en kommande extrem brist på bra forskare, en konkurrenssituation gentemot USA och Japan som måste mötas på europeisk nivå.

Bättre rollfördelning
Thomas Johannesson från Skogsindustrins tekniska forskningsinstitut pläderade för en bättre rollfördelning bland forskare och forsk-ningsinstitutioner och Bernt Ericson från Ericsson påpekade att det är ett oerhört gynnsamt tillfälle för universiteten att ompröva vad de ska syssla med, nu när pensions-avgångarna är så stora.
Men då steg seniorfors-karen Barbro Westerholm i publiken upp och sa med kraft att Sverige inte har råd att pensionera människor med en tredjedel av arbetslivet framför sig.
I det nya svenska forsk-ningssamhället finns ansatser till omprövning av den tidigare politiken, till exempel Vetenskapsrådet och satsningen på Vinnova, verket för innovationssystem.
– Men, sa Dan Brändström från Riksbankens jubileumsfond i sina slutord. Det är en blek kopia av den finska modellen.

KERSTIN KÅLL


Kategorier: Arkiv