Debatt

Den rapport som Henrik Alfredsson hänvisar till, och också säger sig ha läst, behandlar åtskilliga frågor som aktualiseras av befordringsreformen 1999. Två av rapportens kapitel berör ämnet pedagogiska meriter. Behörighetskraven behandlas i detalj, bland annat i en genomgång av de besvärsärenden som behandlats av Överklagandenämnden för högskolan. Ett par avsnitt gäller specifikt befordran av adjunkt till lektor. Ändå tycker Alfredsson att frågan om pedagogiska meriter behandlats lättsinnigt.
Rapporten visar att universiteten och högskolorna tar befordringsproceduren och frågan om pedagogiska meriter på stort allvar. Vi har inte funnit något som talar för att de disputerade adjunkterna här skulle inta en särställning eller att lärosätena just på den punkten exploderat i slarv. Om Alfredsson emellertid har belägg för att någon högskola eller något universitet har tagit alltför lätt på de pedagogiska kraven vid befordran av disputerade adjunkter till lektorer behöver givetvis den frågan diskuteras.
Det är rimligt att en lång och väl vitsordad lärarerfarenhet räknats som stark merit vid bedömning av den pedagogiska skickligheten. Prefekter, studierektorer och andra som har ansvar för grundutbildningen besitter avsevärd kunskap om de faktiska lärarprestationerna, och har kunnat informera bland annat lärar-förslagsnämnderna om dessa. Det skulle vara märkvärdigt om fakultetsnämnder och andra beredningsorgan i detta fall låtit sig föras bakom ljuset.

Slutligen: om jag uppfattat Henrik Alfredsson rätt ser han aktuell forskningserfarenhet hos den sökande som en nödvändig förutsättning för att den sökande skall kunna undervisa med tillräcklig pedagogisk skicklighet. Det är svårt att förstå hur en fakultetsnämnd, med denna utgångspunkt, skall kunna bedöma vetenskaplig och pedagogisk skicklighet fristående från varandra, på det vis som förutsätts i
högskoleförordningen.

BENGT ABRAHAMSSON
PROFESSOR OCH PROJEKTANSVARIG FÖR
UTVÄRDERINGEN AV BEFORDRINGSREFORMEN


Kategorier: Arkiv