Lärarundantagets vara eller icke vara diskuteras allt oftare. I Sverige äger högskolans lärare (till skillnad från andra löntagare) rätten till upptäckter gjorda i tjänsten. Kritiker menar att detta undantag är en bidragande orsak till att få upptäckter gjorda av svenska forskare framgångsrikt kommersialiseras i Sverige. Rätten till upptäcktens kommersialisering skulle istället tillhöra högskolan, menar man. Som med så mycket som gäller högskolan har samma diskussion förts i våra nordiska grannländer. Fast där har utvecklingen hunnit längre, i Danmark för långt. I Finland arbetar för närvarande två arbetsgrupper med frågan.
I Danmark försvann lärarundantaget för några år sedan. Forskaren måste där rapportera varje upptäckt som kan ha kommersiellt intresse till högskolan. Denna har då två månader på sig att avgöra om man avser att söka skydda upptäcktens kommersiella utnyttjande genom patent. Gör man inte det återgår rätten till forskaren.
NÄR DEN HÄR FRÅGAN diskuteras brukar utgångspunkterna vara två. Å ena sidan forskarens fria rätt att publicera sina resultat, en av den akademiska frihetens hörnpelare, och samhällets önskemål om ekonomiskt utbyte av de investeringar som görs i den akademiska forskningen å den andra. Många debattörer menar att en mindre fördröjning av publiceringen, i väntan på att patentansökan utarbetas, bör kunna accepteras. Ett sådant synsätt ligger av allt att döma bakom de danska bestämmelserna.
Som jag ser det är det inte i första hand en fråga om ekonomi. Även om högskolan får rätten att patentera upptäckten garanteras forskaren, genom avtal, en betydande del av eventuella intäkter. Nej, frågan är istället en annan. Det är en fråga om ansvar. Vem är ansvarig för forskningen och i så fall inför vem? Jag menar att forskaren är ansvarig för val av ämne, val av metod och därför också ytterst för resultaten. Detta följer av den akademiska forskarens frihet fastlagd i högskolelagen:
För forskningen skall som allmänna principer gälla att
1. forskningsproblem får fritt väljas,
2. forskningsmetoder får fritt utvecklas och
3. forskningsresultat får fritt publiceras (6 §).
MEN VEM KAN, med ett sådant synsätt, sägas vara forskarens uppdragsgivare? Inte gärna högskolan eller ens svenska staten utan snarare då ”forskarsamhället”, inte tänkt som en begränsad krets människor med likartad sysselsättning utan den aspekt av mänskligt samhällsbyggande som reflekterar strävan efter ökad kunskap. Jag har ingen önskan att moralisera men det är enligt min mening orimligt att frånta forskaren rätten att fritt ställa sin upptäckt till denna uppdragsgivares förfogande. Skälet för att ta patent på en upptäckt är ju en önskan att begränsa möjligheterna att utnyttja den kunskap upptäckten motsvarar. Begränsningen genererar det ekonomiska utbytet. Ingen kan frånta forskaren ansvaret att avgöra om en sådan begränsning är försvarbar. I Norge har regeringen aviserat ett förslag till inskränkning av lärarundantaget som åtminstone säkerställer detta. Som jag fått förslaget relaterat tillfaller rätten till en eventuell kommersialisering högskolan (med utbyte också för upptäckaren) men oaktat detta står det forskaren fritt att utan dröjsmål publicera sitt resultat och därigenom omöjliggöra patentering.
SJÄLVKLART FINNS inom ramen för vårt ekonomiska system ett behov av forskning och utveckling med det uttalade målet att generera inkomster för en bestämd uppdragsgivare. Det kan vara ett företag eller det allmänna. Sådan uppdragsforskning förekommer idag vid våra universitet och högskolor. Beslutanderätten över utnyttjandet av upptäckter som görs inom ramen för uppdraget regleras därvid i avtal mellan forskare och uppdragsgivare. Det här är en problematisk situation men principiellt finns inga starka skäl att mer än idag begränsa akademiska forskares engagemang i uppdragsforskning. Inte så länge det står forskaren fritt att avstå ifrån att delta i projektet. Det är när universitetens och högskolornas basfinansiering är så bristfällig att det inte längre finns något val, som det personliga ansvaret upplöses. Det där-emot har vi inte råd med.
CHRISTOPH BARGHOLTZ
Ordförande i SULF
