Det var några frågeställningar som engagerat debatterades under ett seminarium på KTH samma dag som Henrik Karlssons rapport om konst och forskning ”Handslag, famntag, klapp eller kyss?” kom ur trycket. Karlsson är docent i musikvetenskap och forskare vid SISTER (Institutet för studier av utbildning och forskning).
De länder som kommit längst med konstnärlig forskarutbildning är England och Finland. Henrik Karlsson har för sin rapport studerat bägge, särskilt grannlandet.
Vid Sibeliusakademin i Finland kan man sedan tio år disputera för en doktorsgrad med fem konserter plus en akademisk text. Trenden är att avhandlingstexten blir tjockare och tjockare. För att bli doktor vid Konsthögskolan krävs tre utställningar och en vetenskaplig text. Även vid de andra konstnärliga högskolorna har man kombinerat praktiskt konstnärligt arbete med krav på analytisk text.
Norge har nyligen fått sin första konstnärliga doktor, Grete Refsum, själv närvarande vid seminariet. I hennes fall var det den teoretiska delen som räknades, den konstnärliga delen kom med som ett appendix till avhandlingen.
I Finland har femtio konstnärliga avhandlingar hittills presterats, lika många är på gång.
– I Sverige har vi i bästa fall 15–20 doktors-avhandlingar att ta ställning till om 4–5 år, sa Henrik Karlsson.
Dock experimenteras det redan. Närvarande var också arkitekten Katja Grillner, vars avhandling är en poetisk vandring i en engelsk 1700-talspark, ett möte mellan doktorandens alter ego och dåtida trädgårdsarkitekter.
Två smärre skandaler
Två smärre finländska skandaler har hittills noterats:
Konstnären Riitta Nelimarkka gjorde provokativt textdelen till ett eget konstverk, ett självporträtt framfört av tre olika egon, en parodi på en akademisk avhandling, och hennes motivering var att konstnärligt arbete inte kan beskrivas på sedvanligt akademiskt språk. Avhandlingen underkändes, men hon överklagade och fick den godkänd.
Vid Teaterhögskolan i Tammerfors agerade doktoranden själv mot en video i en pjäs som kan kallat ”Disputation”. Den idén godkändes inte.
Henrik Karlsson var obetingat för en konstnärlig forskarutbildning (”jag är 75 procent för i dag, 100 procent för om tio år”, preciserade han senare i debatten), och förordade en rent konstnärlig examen på konsthögskolornas egna villkor och skild från filosofie doktorsexamen.
Ingela Lind, konstkritiker p� Dagens Nyheter, framträdde som ett slags opponent vid seminariet. Den rollen grundades på en två och ett halvt år gammal artikel i ämnet, vilket gjorde henne en aning förskräckt – ”dagstid-ningsartiklar skriver man ju i sand” – men intog debattvänligt samma ståndpunkt som då. Hon förhöll sig således skeptisk till konstnärliga doktorsdisputationer.
– Varför ska konsten snärjas in i den akademiska världens tvångströja, dess futtiga revirstrider? Konsten behöver inte bevisa något, den har en otrolig frihet att obehindrat röra sig mellan teori och praktik, sa hon.
Skeptisk till äktenskapet
Att konsthögskolorna själva driver detta beror på att de måste finnas där det finns pengar och makt, ansåg hon.
– Möten mellan teknik och konst är alltid dynamiska, men jag är skeptisk till äktenskapet. Om man underordnar sig varandras system kan följden bli urvattning.
Är konstnärerna beredda på den lojalitet som krävs? Illojalitet är konstens styrka, den måste man slåss för. Och har universiteten förstått vilka gökungar de får i boet? Accepterar de anti-avhandlingar som förlöjligar?
Kring dessa motpoler gick diskussionens vågor höga, särskilt sedan auditoriet med bland andra regissören Susanne Osten, koreografiprofessorn Margareta Åsberg och kompositören Tuomo Haapala släppts in.
Idéhistorikern Henrik Björck från Chalmers påminde om vad som hände när exempelvis ingenjörerna krävde egen doktorsexamen. Den infördes 1927 under stort motstånd. Doktorerna skulle bli sådana som misslyckats som ingenjörer, trodde folk och frågade: ”Vad blir nästa steg, ska rörmokarna kunna doktorera, va?”
Inte göra tavlor
Mot den bakgrunden tyckte Björck att det kändes inskränkt att motsätta sig konstnärliga doktorsgrader.
Staffan Selander, professor i didaktik och ledare för forskarskolan Estetiska lärprocesser vid Lärarhögskolan i Stockholm, bekände att hans hållning var kluven.
– Jag förstår inte riktigt poängen med en akademisering av konsten, sa han. ”Det vore väl käckt om vi också fick doktorer.” En akademisk avhandling innefattar kritisk prövning av sanning och tillförlitlighet. Konsten kan ge viktiga kunskaper om den värld vi lever i, men någon kritisk prövning av tillförlitligheten behövs ju inte.
– Forskare ska inte göra tavlor, skämtade Stellan Welin, filosof från Göteborg.
Han var också skeptisk. Han föreställde sig att det fanns en motsättning mellan kreativitet och kritiskt tänkande. Det faller sig inte naturligt att göra en kritisk prövning av ett konstverk. Han misstrodde blandformerna, att både komponera bra och skriva analytiskt om komponerandet. Bättre då att ställa ut konstverket och kalla det en avhandling.
Ingela Lind tyckte att debatten utmynnade i någonslags konsensus. Låt konstnärerna doktorera men på sina egna och konstens villkor. Kalla dem inte fil dr utan doktor i dans, teater och så vidare.
En sak verkar helt klar. Debatten kommer att fortsätta.
KERSTIN KÅLL
