I Universitetsläraren (nr 13/2000) hade jag en artikel om Clark Kerr som jag då gav epitetet ”Mr Higher Education” i USA. Han hade varit framgångsrik kansler (chancellor) vid Berkeley och president, det vill säga rektor, för hela University of California med dess nio campus under 50- och 60-talen. Efter att ha ”avsatts” av Ronald Reagan, då denne var guvernör i Kalifornien, blev han ordförande och spiritus rektor i Carnegie Commission on Higher Education och ledde den grundligaste och mest mångfacetterade studie av universitetsväsendet både i och utanför USA som någonsin gjorts.
KERR VÄXTE UPP i ett lantbrukarhem i Pennsylvania med föräldrar som var kväkare. Fadern var på deltid också skollärare. Clark fick sin grundutbildning vid Swathmore, ledande kväkarcollege, och kom sen som doktorand till Kalifornien.
Han kom som ekonomistuderande tidigt att syssla med det som kallades ”industrial relations”, det som vi på svenska skulle kalla relationerna mellan parterna på arbetsmarknaden. Redan från början kom han ut på fältet och fick vara med om arbetskonflikter, till exempel strejker bland lantarbetarna och kom att få erfarenhet av hur det kunde gå till vid medling i sådana konflikter. Detta försåg honom med, för att citera honom, ”en rejäl dos realiteter”.
När Berkeley 1945 som första amerikanska universitet inrättade ett särskilt Institute of Industrial Relations utsågs Kerr till dess förste föreståndare. Han var kvalificerad för detta inte bara genom sina praktiska erfarenheter och akademiska studier utan också genom personliga egenskaper som gjorde honom till mästermedlare i de konflikter han i framtiden skulle söka bilägga.
Kerr arbetar sedan några år med sina memoarer. De ger en faktaspäckad och mycket konkret bild av hur University of California har utvecklat sig från 40-talet till våra dagar.
Memoarernas första del bär titeln The Gold and the Blue (Univ. Of California Press) och täcker åren från 40-talets slut till 1967.
Det är givetvis frestande att kommentera särskilda händelser eller företeelser i den enorma erfarenhetsmassa som presenteras i dessa memoarer, men utrymmet här tillåter det inte. Jag skall dock göra ett undantag för den konflikt vid University of California i början av 50-talet som gällde den akademiska friheten.
Delstaten avkrävde universitetets folk en så kallad lojalitetsed. Det var under den tid, då det kalla kriget och kommunistskräcken satte in.
DEN INTERNATIONELLA psykologkongressen 1954 hade från början avsett bli förlagd till USA, varvid Edward Tolman, professor vid Berkeley, hade ansvar för planeringen. Men eftersom de amerikanska myndigheterna vid denna tid vägrade bevilja visum till potentiella kongressdeltagare från Sovjetunionen och andra östländer, måste kongressen förläggas till annat land varvid det låg nära till hands att i stället välja Canada och där Montreal. Jag har i livlig hågkomst det passionerade anförande Tolman höll vid kongressens öppnande. Han var en av de mycket få akademiska lärare vid Berkeley som hade vägrat underteckna eden och riskerade därmed att förlora sin tjänst.
De amerikanska universiteten har sen länge varit involverade i ett system av ”ranking”, vilket nu sköts av American Council on Education. Redan tidigt kom Berkeley att tillhöra vad som brukade kallas The Big Six, vilka utom Berkeley var Harvard, Yale, Columbia, Chicago och Michigan.
Berkeleys ställning i rankingen av universiteten kom att ytterligare stärkas genom den så kallade Master Plan som Kerr utarbetade i slutet av 50-talet och som antogs av delstatens myndigheter.
De cirka 12 procent som hade det bästa betygsgenomsnittet från highschool kunde antas vid något av University of Californias nio campus, Berkeley, UCLA etc. Skiktet närmast under hade behörighet till antagning vid något fristående 4-årigt delstatscollege. Bottenskiktet, ofta den största gruppen, kunde antas vid något som regel yrkesinriktat 2-årigt municipalt college.
Denna differentiering innebar dock ingen definitiv låsning till respektive institutioner. De som klarade det första året mycket bra kunde ”befordras” till nästa nivå. Kerrs Master Plan gäller fortfarande vilket visar att den fungerat bra. Den skulle med fördel inte bara kunna studeras utan också användas på andra håll i världen.
I ett längre förord till den första volymen har sociologen Neil Smelser sökt beskriva Kerr som universitetsledare och person. Han har insyn och grepp om de stora sammanhangen, något som varit ovärderligt när det gällt ett stort och komplicerat universitetssystem. Han har visat förmåga att överföra sina insikter i dessa sammanhang till visioner. De senare har han kunnat grunda i det sociala, politiska och ekonomiska livet. Hans sociala begåvning har tagit sig uttryck i förmåga att övertyga och påverka genom en öppen och personlig stil.
Den kombination av inlevelse, djupa insikter i det akademiska livet och erfarenheter som tar sig uttryck i Kerrs memoarbok motiverar att den läses med begrundan av alla dem som vill sätta sig in i hur Akademia administreras – om man nu skall använda ett så byråkratiskt uttryck om detta att sköta ett universitet
TORSTEN HUSÉN
PROFESSOR EMERITUS
