En amerikansk kollega mejlade häromveckan och frågade hur vanligt det är med tidsbegränsade anställningar för lärare och forskare i Sverige. Svaret är att ungefär hälften av de 55 000 anställda inom högskolan har visstidsanställningar.
Från sin horisont bekräftade den amerikanska kollegan bilden. Det finns i många fall välgrundade skäl för att tidsbegränsa anställningar, till exempel för doktorander och forskarassistenter. Däremot tidsbegränsas tjänster i andra situationer på ett sätt som saknar stöd i regelverket och som även av andra skäl är mycket betänkligt. Detta tog SULF upp en uppvaktning av statsekreterare Agneta Bladh den 23 februari.
En hög grad av anställningstrygghet är av tradition ett sätt att värna om forskningens och utbildningens frihet. Fullmakt, tillsvidareanställning, Beamtenntum, tenure är begrepp som markerar en strävan att slå vakt om den enskildes autonomi och handlingsfrihet. På ett motsvarande sätt har Sveriges riksdag och regering ställt upp särskilda krav på urvalsförfarandet. Genom ansökan, meritprövning av ämnessakkunniga och liknande åtgärder har statsmakterna velat försäkra sig om att universitetslärare också är förtjänta av en särskilt hög grad av frihet i yrkesutövningen.
Under 1990-talet har åtskilliga beslut om tillsättningar decentraliserats. Frågan är hur lärosätena utnyttjar sin handlingsfrihet. Om de kringgår reglerna om tillsättning i öppen konkurrens, och om de bidrar till formliga kedjor av visstidsanställningar, vad får det för konsekvenser?
Oro och missnöje hos de enskilda, problem att rekrytera och behålla de bästa krafterna, senareläggning av familjebildning. Det är några kända konsekvenserna.
Men den amerikanska kollegan kom även in på andra följder, andra risker för kåren. Universitetslärare brukar med emfas hävda att anställningstryggheten behövs för att skydda forskningens och utbildningens frihet. Men är det enbart professorer och de som är lyckliga nog att bli anställda som lektorer som behöver detta skydd? De är ju oftast väl etablerade och inte så lätta att rubba! De yngre, de i karriären, behöver inte de anställningsskydd av något som helst slag? Kan man behandla dem hur som helst utan att hota den akademiska friheten??
NATURLIGTVIS INTE. När vi själva som universitetslärare hävdar att anställningar kan tidsbegränsas eller inte behöver tillsättas i öppen konkurrens, då undergräver vi vårt professionella krav på akademisk frihet och en oberoende ställning i yrkesutövningen!
Frågan om förekomsten av visstidsanställningar, om bruk och missbruk, är så viktig att den bör undersökas av Högskoleverket.
SULF tog upp ett par konkreta exempel i samband med den ovan nämnda uppvaktningen.
Anställningen som så kallad gästlärare är avsedd för att till högskolan kunna knyta kvalificerade lärarkrafter från andra verksamhetsområden eller från andra länder. Men den används som ett sätt att tidsbegränsa anställningen också för den som t.ex. tidigare har vikarierat eller haft annan visstidsanställning på samma institution! Förbundskansliet känner till fall där gästläraren omedelbart före förordnandet hade varit doktorand vid samma institution och disputerat där.
DE HÖGSKOLOR SOM på detta sätt missbrukar gästlärarbefattningen kringgår också föreskrifterna om att läraranställningar ska ledigkungöras och därmed de sökandes meriter prövas. Missbruket drabbar således rättvisa och rättssäkerhet.
Idag bryter högskolorna mot reglerna för tidsbegränsning av anställningar, och de kringgår bestämmelserna om öppen utlysning och prövning av sakkunniga.
Härigenom behandlas enskilda individer illa. Men dessutom bidrar universitet och högskolor till att undergräva sin särart, sitt oberoende och sin frihet. Ingetdera är acceptabelt. Skärpning, svenska universitet och högskolor!
GÖRAN BLOMQVIST
Förbundsdirektör SULF
