I min krönika i Universitetsläraren 2/2002 diskuterade jag balansen mellan de av externa finansiärer till ändamålet styrda forskningsresurserna och universitetens basfinansiering för forskning och forskarutbildning, de så kallade fakultetsanslagen. Min slutsats var att fakultetsanslagen måste höjas.
Peter Dahlgren har tagit en mening i krönikan som utgångspunkt för sitt inlägg. Han visar därvid prov på en egenartad citeringskonst. Det stycke där meningen förekommer lyder i sin helhet: Forskningsfinansieringen måste till inte ringa del vara selektiv. Forskningen är till sin natur en elitistisk verksamhet och måste så vara, ofta också dyr. Vi kan inte finansiera alla idéer som föds ute på våra universitet och högskolor, inte ens alla bra idéer. Men som det nu är tycks det mig som om vi silar mygg och sväljer kameler.
Dahlgren diskuterar utifrån den andra meningen, ryckt ur sitt sammanhang, en del annat än forskningsfinansieringen, också frågeställningar som jag tagit upp i andra krönikor. Vad jag skrivit där får tala för sig själv.
I inläggets fyra sista meningar tar Dahlgren upp diskussionen om universitetens och högskolornas behov av en av tillfälliga idéströmningar fristående finansiering av utbildning och forskning. Jag kan inte läsa det han skriver på annat sätt än att han anser att ett sådant behov inte föreligger.
Här kan jag inte längre hålla med honom. Tvärt om menar jag att våra universitet och högskolor har en viktig funktion att fylla som granskare av samtiden (och historien) från en oberoende utgångspunkt. Grundutbildningens uppgift är inte i första hand att tradera det beståendes värderingar och fördomar utan att genom en fördjupad analys lägga grunden för framsteg och förnyelse.
I sin avslutning visar Dahlgren prov på en riskabel naivism. Han tycks där plädera för en starkare samhällelig kontroll över högskolans inre arbete. Men inte kan han väl mena att vad till exempel dansk invandrarforskning behöver är en starkare politisk styrning?
Våra universitet och högskolor erbjuder inte idag de förutsättningar vi strävar efter för grundutbildning, forskarutbildning och forskning. Dahlgren och jag är eniga om att det behövs mer resurser, både för att korrigera för den faktiska urholkning som skett och för att möta ökade krav i framtiden. Vad beträffar verksamheten inom högskolan bör studenter och lärare tillsammans ta ansvar för att utveckla den utan ytterligare styrning från politiska instanser.
CHRISTOPH BARGHOLTZ
ORDFÖRANDE I SULF
