Det är med stort intresse jag läser Christoph Bargholtz krönika i
Universitetsläraren 2/2002. Jag tror mig hysa kritisk sympati med en del av det stoff som kastas fram. Krönikans slutknorr om att högskolan har fått för lite medel av staten så kan Sveriges Förenade Studentkårer(SFS) hålla med om resurstilldelningens problematik. Men jag har svårt att hålla med om helheten när jag gång på gång läser Bergholz mening: ”Forskningen är till sin natur elitistisk och måste så vara, ofta också dyr.”
Jag inser att både en och annan professor låter den meningen slinka igenom nålsögat. Nålsöga? Jag kanske ska förtydliga mitt önskefulla ordval, jag inser tyvärr att ett stort antal forskare i Sverige tycker just att forskningen skall vara elitistisk. Gång på gång möts jag som företrädare för Sveriges studenter (dit också doktorander räknas) av professorer som vill införa forskningsförberedande stipendier för att de själva ska få välja sina doktorander. Gång på gång hör jag om problemen med skuggdoktorander: ”Vi måste ju sålla agnarna från vetet”. Gång på gång ser jag hur rättssäkerheten åsidosätts för forskningens frihet. Gång på gång hör jag forskare tala om sig själva som om de stod över samhället. Gång på gång ser jag hur kvinnor missgynnas på grund av sitt kön. Allt detta som vi upplever varje dag, men nu i ljuset av Bargholtz uttalande om forskningens elitistiska natur.
Låt oss inleda en diskussion om forskningen skall få vara elitistisk eller inte (om den skall vara dyr eller inte lämnar jag därhän). Låt oss för enkelhetens skull testa Bargholtz mening i ett par andra sammanhang. Exempel ett handlar om politiken: ”Politiken är till sin natur elitistisk och måste så vara, ofta också dyr”. Det kändes inte helt rätt. Eller hur? Vi tar ett exempel till: ”Lärarutbildningen är till sin natur elitistisk och måste så vara, ofta också dyr.” Fy det kändes ju inte bra alls. Vi tar ett tredje exempel: ”Lagstiftningen är till sin natur elitistisk och måste så vara, ofta också dyr.”. Vänta nu, det var väl inte så bra?
Listan på exempel kan göras hur lång som helst. Det framstår bara tydligare att desto längre listan görs så framstår elitismen som något av ondo. Elitism inom forskning är inte bättre än elitism inom ett parti eller inom gymnasieskolan. Det är odemokratiskt och etiskt oförsvarbart att förfäkta en idé om elitens styrelse. Det är krafter som Humboldt och hans aristokrati som står bakom uttalanden om att forskningen ska vara elitistisk. Professorerna i toppen – alla andra på botten. Humboldt och hans nu levande lärjungar kämpar vilt för sin akademiska frihet, och om demokratin är hotet mot den måste också den förgöras. Forskningen bryr sig nämligen inte om det omgivande samhället är en diktatur, teokrati eller demokrati bara den får vara i fred. Bara den är fri! Fri från vad? Etiska överväganden? Inflytande och delaktighet? Jämställdhetsarbete? Eller vad?
Jag kan skriva under på att forskningen är elitistisk idag, men det ska den inte förbli. Det är nämligen inte bara viktigt att forskning bedrivs, utan också varför, inom vilka områden och hur den bedrivs. Forskningsanknytningen i högskolan måste innebära att vi minst ställer samma krav på forskningen som på grundutbildningen. Skyddet och framtiden för högskolan heter inte akademisk frihet, utan öppenhet och demokrati. Högskolans grundutbildning och forskning är inte en angelägenhet för en elit, den är en angelägenhet för alla. Den högre utbildningen riskerar med elitism bli Babels torn. Högskolan ska vara kyrkan mitt i byn – en plats öppen för alla som behöver den.
PETER DAHLGREN
SFS ORDFÖRANDE
