För en tid sedan skrev jag på den här sidan om högskoleverkets förslag att betyg på kurser inom grundutbildningen skall kunna omprövas av en examensnämnd. Just det förslaget tror jag kan vara till större skada än nytta vad gäller en utveckling av examinationen inom högskolan men jag skall inte upprepa mina argument här (Universitetsläraren 20, 2001). Förslaget är ett av tjugo förslag till åtgärder avsedda att stärka studenternas rättsäkerhet De nitton övriga förefaller tämligen okontroversiella och i flera fall angelägna.
Det är inte bara så att våra studenter har rätt att kräva en rättssäker behandling i högskolan utan frågan är också vilka attityder de får med sig därifrån. Detta är ett av argumenten för strävan efter ökad jämställdhet och jämlikhet men också ett starkt argument för en demokratiskt fungerande högskola och en högskola som förutsätter ett tydligt ansvarstagande av studenterna. Bra således, att vi anstränger oss för att finna former för att stärka studenternas ställning och bjuda in dem i en dialog om sin studiesituation.
MED DETTA VILL JAG ha sagt att det är viktigt att vi inom grundutbildningen är uppmärksamma på de problem som kan följa av studenternas beroendeställning. Men om det utgör ett problem att en student kan behandlas orättfärdigt under en kurs som pågår en halv eller en termin tills hon eller han möter en annan lärare, hur viktigt är det inte då att också uppmärksamma forskarutbildningen?
Vi får inte låta oss luras av den kamratliga umgängestonen i korridoren. Relationen mellan doktorand och handledare är i grunden ojämlik, doktorandens beroende i många fall mycket stort. Jag inbillar mig att doktorandernas beroende av handledaren ökat i och med expansionen och förändringarna av forskarutbildningen som genomförts på senare tid. Med ökande tidspress följer förväntningar om rättning i ledet och efter disputationen kan handledarens rekommendation utgöra nyckeln till en efterlängtad karriär. Vi måste vara medvetna om detta och skapa mekanismer för att förebygga eventuella problem, till skydd för såväl doktorand som handledare. De finns också på de flesta håll: handledargrupper, mentorer, utvecklingssamtal, doktorandombudsmän…
MEN DET VIKTIGASTE är vår attityd som handledare. Doktorander är inte våra barn (och heller inte våra makar)! I de flesta fall(?) är de anställda medarbetare med en självklar rätt att påtala brister i systemet (och hos handledaren) utan att för den skull äventyra sina chanser. Alla har rätt att kräva att behandlas med respekt och vi har alla ett ansvar för att ingen far illa. Kollegialiteten får inte perverteras till snäv kåranda.
Samma sak gäller inom forskarutbildningen som inom grundutbildningen. Vårt bidrag till ett öppet samhälle med respekt för sina medborgare är avhängigt av att motsvarande värden genom-syrar vår egen verksamhet. Ett gott samarbete förutsätter inte samstämmighet men däremot öppenhet.
Mot den här bakgrunden är det oroande att det är så tyst vid våra universitet och högskolor. I en miljö där olika meningar dagligen öppet bryts mot varandra hör det till normaliteten att ge uttryck för kritik. Där känns detta igen som något konstruktivt.
MEN VARFÖR ÄR DET DÅ SÅ TYST? Kanske kan en orsak vara att systemet upplevs som så in i minsta detalj reglerat att inget utrymme finns för personliga ställningstaganden. Emellanåt har jag hört kollegor antyda att skälet skulle vara att i resursbristens spår rädslan har brett ut sig. Det tror inte jag. Snarare är det då så att arbetsbelastningen vuxit så till den milda grad att många av oss inte längre orkar ”bry sig”. Och är det så, då är det något ruttet i den svenska högskolan.
CHRISTOPH BARGHOLTZ
Ordförande i SULF
