Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Debatt

1 april, 2002
Universitetsläraren

De som varit aktiva som universitetslärare under de senaste två decennierna kan nog samtliga omvittna hur yrkesrollen dramatiskt förändrats. Syften med denna artikel är att försöka beskriva denna förändring, dess orsaker men också något av dess konsekvenser.
Vad är det då som har förändrats? Med nödvändighet kommer jag att hämta erfarenheter från min egen över 20-åriga period som heltidsanställd lärare vid Linköpings Universitet, men jag tror mig veta att mina erfarenheter delas av många andra.

Den kris som med full kraft drabbade den offentliga sektorn i början av 1990-talet fick naturligtvis konsekvenser även för universiteten. På ”verkstadsgolvet” upplevde vi detta genom att vi för oförändrade medel fick ta emot flera, många flera, studenter. Detta ökade givetvis arbetsbördan i form av examinationer och handledningar. Denna situation har ju på senare år uppmärksammats såväl av de fackliga organisationerna som studentkårerna. Antalet timmar per elev blev drastiskt lägre än de tidigare hade varit, vilket särskilt drabbade de filosofiska utbildningarna. Det beskrivna har givetvis ökat stressen inom lärarkåren. Samtidigt har krav ställts på kompetenshöjning och upprätthållande av kvalité. En ekvation som är svårlöst och leder till att den ambitiöse läraren sliter hårt,
ibland alltför hårt, vilket många fall av utbrändhet är ett tecken på. Självklart drabbas även studenterna av detta. Och rekryteringen av studenter kan på sikt bli lidande.
Kravet på kompetenshöjning har ofta tolkats som att lärare bör ägna sig åt aktiv forskning. Detta har naturligtvis lärarna i allmänhet ingenting emot, men kravet som sådant kan framkalla frustration tillsammans med andra krav som skall tillgodoses. Många lärare är så stressade att de inte har tid att skriva en vettig forskningsansökan, och forskning i tjänsten är för många en dröm, inte en realitet. Trots att detta är ett gammalt fackligt krav från SULF. Det har uppstått en tydlig klyfta mellan forskare och lärare i universitetsvärlden, mellan heltids-forskare och fritidsforskare. De förra har högre status inom universiteten. Att undervisa har kommit att uppfattas som något som de som inte lyckas med forskning får ägna sig åt. Ord som ”undervis-ningsbörda och – plikt” säger något om vilken status de undervisande lärarna har inom systemet. När hörde någon ordet forskningsbörda?

En typ av kompetenshöjning är naturligtvis att öka sin pedagogiska skicklighet och att förnya sitt undervisningsstoff. Även detta ställer sig de flesta lärare positiva till även om det ökar vederbörandes arbetsbörda i en redan pressad situation. Pedagogisk skicklighet kan ta sig olika former och det råder inte alltid konsensus om vad begreppet innebär. Ett problem är att de krav som ställs på pedagogisk skicklighet inte alltid är så tydliga.
Finns det några allmänt accepterade kriterier för pedagogisk skicklighet?
Utvärderingar ropar en röst. Lärare som får goda utvärderingar uppfattas ofta som pedagogiskt skickliga. Att få goda utvärderingar behöver inte vara detsamma som att vara ”skicklig”. En verbalt begåvad lärare kan ibland få goda utvärderingar även om innehållet i undervisningen är mindre djupt eller genomarbetat. Med det budgetsystem som införts finns det en uppenbar risk att lärarna för att få igenom så många som möjligt på kursen sänker kraven. Därigenom får ju läraren dessutom mindre arbete, eftersom ett underkännande av en student alltid kräver en större arbetsinsats från lärarens sida. Det har blivit alltför vanligt att många studenter uppfattar betygsättning som en ”förhandlingsfråga”. Något som mig veterligt inte förekom tidigare. Många lärare får använda mycket energi och tid på att förklara för studenterna varför ett visst betyg sätts på en kurs eller en uppsats.

Dagens studenter pressas hårdare än tidigare genom studiemedelssystemets sätt att fungera. Den ekonomiska pressen på studenterna har lett till vad som skulle kunna kallas ett ökat ”studentfackligt medvetande”. Studenterna vill ha ”valuta” för sin satsade tid och sina pengar. En attityd som uppmuntras från studentkårerna, och som lärarna till viss del bör ha förståelse för. Men hos vissa studenter kan dylika krav uppfattas som att lärarna alltid skall vara ”nåbara” och tillgängliga. Detta kan vara ett så stort problem att det ibland är omöjligt att använda tjänsterummet som ett rum där arbete, till exempel lektionsförberedelse kan bedrivas. Att besvara e-mail och svara i telefonen är också en del av lärarnas vardag som periodvis kan upplevas som mycket stressframkallande. Mobiltelefonernas införande har onekligen fått konsekvenser också för universitetslärare.

Universitetslärare upplever det nog så att studenterna kräver bättre ”service” än tidigare. När det dessutom råder en skarp konkurrens mellan olika utbildningar och lärosäten måste lärarna anstränga sig till det yttersta för att få ett gott rykte bland studenterna så att de inte vänder utbildningen ryggen och läser någon mera ”serviceinriktad” utbildning. Enligt många kanske detta är positivt. Men för den enskilde läraren kan detta upplevas som väldigt frustrerande. Jag menar inte att institutionerna skall vara skyddade verkstäder, som studenter och externa intressenter inte skall kunna ställa krav på, men lärarna måste få förutsättningar att uppfylla kraven annars blir ännu fler utbrända och lång-tidssjukskrivna.
Att universitetslärarens status har sjunkit under de senaste åren visar också löneutvecklingen både i jämförelse med många andra offentligt anställda och i jämförelse med privat anställda.
Medan en vanlig universitetsadjunkt på 1970-talet hade lika hög lön som en riksdagsledamot, har idag riksdagsledamoten mer än dubbelt så mycket lön som en genomsnittlig universitetslärare.
Finns det några möjligheter att förändra situationen?
Visst finns det mycket som skulle kunna förbättras.
En reform som syftade till att utjämna klyftan mellan forskare och undervisare vore naturligtvis mycket välkommen. Kompetensutveckling i form av forskning borde vara en självklar del av universi-tetslärarnas tjänsteutövning. Undervisning borde få högre status och vara en självklar del av forskarnas verksamhet. Studenterna borde få en bättre förståelse för lärarnas arbetssituation och tillsammans med dessa kräva bättre resurser för den akademiska grundutbildningen. Det nuvarande budgetsystemet borde ses över. De olika utbild-ningarna borde få lite arbets-ro, och inte ständigt ifrågasättas från externa utvärderare och självutnämnda experter. Mindre stressade lärare och intresserade välmotiverade studenter höjer utan tvekan kvalitén och trivseln på våra utbildningar.

STEN ANDERSSON
SULF I LINKÖPING

Universitetsläraren
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023