Jag vill starkt uppmana kvinnor att ansöka om att bli befordrade, säger
universitetskansler Sigbrit Franke i en kommentar.
Och Bengt Abrahamsson, professor i organisationsteori i Växjö, som är projektansvarig för utvärderingen instämmer.
– Skicka in era papper, uppmanar han alla kvinnor som har kompetens för att blir professorer. Det finns ingenting i våra resultat som tyder på att det skulle vara svårare för kvinnor att bli befordrade, säger han.
Men andelen kompetenta kvinnor som avstår från att söka är större än bland männen och därför ökar inte andelen kvinnliga professorer på grund av reformen.
Lyckad reform
Överhuvudtaget är befordringsreformen hittills ganska lyckad, menar Bengt Abrahamsson. Och det ser ut som man i stort sett kommer att nå de syften som fanns med reformen.
Ett uttalat mål var att på några år fördubbla antalet professorer i Sverige.
– Nu ser det ut som om vi fram till nästa år ska vara uppe i 3 500 professorer, jämfört med 2 000 när reformen gjordes och det är ju en hygglig måluppfyllelse, säger Bengt Abra-hamsson.
Det fanns en oro inför befordringsreformen att den skulle missgynna kvinnor. Men i utvärderingen har man inte funnit något som visar på det. Man har heller inte funnit tecken på att lärosätena sänkt ribban för vad som krävs för att bli professor. På vissa högskolor som KI och KTH kan den snarare ha höjts.
– Det är speciellt kriteriet att man ska ha handlett minst två doktorander hela vägen fram till disputation som man där håller oerhört hårt på och KTH har också en förhållandevis stor andel överklaganden.
Generellt håller lärosätena hårt på att det krävs både vetenskaplig och pedagogisk kompetens för befordran. Och det tycks i huvudsak finnas en god samstämmighet nationellt om kriterierna även om besluten är lokala.
I rapporten har man gått igenom samtliga avslagna ansökningar som överklagats, och bara i 9 av 59 fall har Överklagandenämnden ändrat besluten.
När ett beslut ändras har den klagande oftast haft de sakkunniga med sig, konstaterar Bengt Abrahamsson.
Finns nackdelar
– Att överklaga om de sakkunniga gått emot en, om man vill byta ut de sakkunniga, anklaga någon eller några för jäv eller hävda att man blivit diskriminerad är chansen att få en ändring statistiskt sett ganska liten.
Medan man tidigare befordrades i konkurrens med andra ska nu i princip alla som är kompetenta för det befordras. Fördelarna med att få en befordring på egna meriter är lätta att inse, men det finns också nackdelar, påpekar Bengt Abrahamsson.
– Tidigare kunde den som inte fick en professorstjänst känna att det berodde på att en annan sökande var bättre. Nu blir det mer individuellt, det är man själv som inte har tillräckliga meriter. Det kan göra ett avslag svårare att acceptera. Det kan också vara svårare att snabbt söka igen. Tre år menar man på många lärosäten att det bör gå. Fick man inte en professorstjänst kunde man söka nästa veckan efter och det var inget märkligt med det.
Används för att spara pengar
En annan konsekvens av det nya sättet att skapa professorer är att det finns en risk att de nya professorerna används av lärosätena för att spara pengar. Om det redan finns en professor på en institution så drar man in professorstjänsten när den gamle professorn lämnar och sparar pengar på att avskaffa de resurser som funnits kring professuren.
Hur det ser ut med detta i praktiken kommer att framgå i utvärderingspro-jektets nästa rapport som kommer till sommaren. Då ska man också titta på
andra ekonomiska effekter av att antalet professorer ökar och av den organisation som man lokalt fått bygga upp för att hantera befordringsärendena.
Nu handlar ju befordringsreformen inte bara om professorer. Det skulle också bli möjligt för disputerade adjunkter att bli lektorer.
Tuffa skrivningar
Den processen är i stort sett avklarad, enligt Bengt Abrahamsson. År 1999 var cirka 5 procent av adjunkterna lektorsbehöriga ( 374 av 7 634), cirka 4 procent har sökt och fått befordran. Inom kort kommer det inte att finnas några disputerade adjunkter. Alla som sökt har fått befordran.
Men reformen skulle också ge möjlighet för ickedisputerade adjunkter med särskilda pedagogiska, administrativa eller samverkansmeriter att bli lektorer. Här har bara ett fåtal befordringar ägt rum, men det var heller aldrig avsikten med reformen att det här skulle vara en stor grupp.
Skrivningarna om vad som krävs är ganska tuffa, menar Bengt Abrahamsson. Det är också så att de i den här gruppen som får avslag inte kan överklaga. Om detta är en tillfredsställande ordning vill Bengt Abrahamsson fundera på fram tills han och hans medarbetare ska lämna sin slutrapport om ungefär ett år.
GUNILLA WINSNES
