I Storbritannien har nyligen resultatet av utvärderingen av universitetens forskning, the research assesment excercise (RAE), publicerats. Det är universitetens forskningsmiljöer som granskas och betygsätts på en skala från 1 till 5 eller rent av 5* där det senare är allra bäst. En stor del av de statliga forskningsanslagen fördelas efter utfallet i värderingen, men inget beslut har, vad jag vet, ännu tillkännagivits vad gäller en omfördelningen av pengarna. Och man sitter i en svår sits. Efter utvärderingen 1996 arbetade 31% av forskarna vid institutioner som givits bedömningen 5 eller 5*. Nu är det 55%. Om inte starkt ökade totala resurser ställs till förfogande måste staten skära ner anslagen för de redan tidigare mest framgångsrika institutionerna eller också sluta finansiera forskning vid institutioner som givits bedömningen 4 eller lägre. Båda alternativen vore demoraliserande för dem det drabbar och ett slöseri med mänskliga resurser.
Problemet är inbyggt i varje styrsystem där de totala resurserna förändras endast långsamt medan den verksamhet som man försöker styra reagerar snabbt. Pionjärerna inom ett ”prioriterat område” kommer då att vidkännas minskade anslag trots fortsatt framgångsrik verksamhet i takt med att andra duktiga forskare strömmar till. Alternativet är att efter hand en allt större del av anslagen slussas över till det ”prioriterade området” så att till slut annan god forskning stryps. I det förra fallet ser vi många framgångsrika forskare inom ett prioriterat område vars verksamhet är underfinansierad. I det andra har den akademiska friheten gått förlorad. Det finns dessvärre exempel av båda slag vid våra universitet. Och som sagt svagheten är inbyggd i systemet även när det är forskare som styr. Problemet i Sverige, och tror jag också i Storbritannien, är att systemet är överstyrt.
Vi skall inte ha ett finansieringssystem där en och samma finansiär, Vetenskapsrådet (VR), ansvarar för såväl kraftsamlingen inom den prioriterade spetsforskningen som kontinuiteten inom forskarutbildningen. Men så har det blivit. Fakultetsanslagen räcker idag inte ens till att avlöna handledare för redan antagna doktorander. Låt mig ta ett exempel.
En framgångsrikt forskande universitetslektor har genom anslag från VR givits möjlighet att ägna drygt halva sin arbetstid åt forskning och handledning. Totalt handleder vår lektor fyra doktorander när hon femtiofyra år gammal befordras till professor. Dessvärre för hennes doktorander prioriterar VR unga forskare när det tre år senare drar in anslaget. Och universitetet själv har inte pengar nog att betala för något annat än grundutbildning. Är detta klokt? Naturligtvis inte! Universitetens anslag måste räcka till för att betala lärarnas löner också under den tid de handleder och forskar.
Forskningsfinansieringen måste till inte ringa del vara selektiv. Forskning är till sin natur en elitistisk verksamhet och måste så vara, ofta också dyr. Vi kan inte finansiera alla idéer som föds ute på våra universitet och högskolor, inte ens alla bra idéer. Men som det nu är tycks det mig som om vi silar mygg och sväljer kameler.
Utredningen forskning 2000 kom fram till att fakultetsanslagen måste höjas. Det är inte rimligt att en universitetslärare själv måste skaffa fram lönemedel från externa finansiärer för att kunna fullgöra sina i högskolelagen angiva tjänsteåligganden. Universitetet kan i många fall inte ens betala den arbetstid som går åt till att formulera ansökan än mindre till några förstudier. Och betänk den tid t.ex. VR ägnar åt alla dessa ansökningar om medel till egen lön för att handleda doktorander. Låt rådet slippa detta för att istället koncentrera sig på de något större frågorna. Om jag fick råda skulle universitet och högskolor betala lönen och arbetsplatsen för sina lärare. De externa finansiärerna kunde då koncentrera sig på finansieringen av dyr utrustning, speciella laboratorier, längre forskningsresor och större undersökningar med tillhörande ytterligare doktorander och postdocs.
CHRISTOPH BARGHOLTZ
Ordförande i SULF
