Lantmätare är en liten, men viktig yrkesgrupp här i landet. Fastighetsbildning, ledningsdragning m m kräver förrättningar som leds av lantmätare.
Lantmätare har en tvärvetenskaplig kompetens, där kunskaper i juridik, ekonomi, teknik och miljöfrågor spelar en framträdande roll. Traditionellt har utbildningen bedrivits på KTH i Stockholm och vid LTH i Lund, men kunskapsbehovet är speciellt. Lantmätare är snarare samhällsvetare med ingenjörsinriktning.
Det sätt som KTH behandlat denna viktiga utbildning bör tas upp till allmän debatt. Det står nämligen inte bra till och något bör göras snabbt.
KTH förmår att examinera c:a 20-25 förrättningslantmätare per år. Det är inte tillräckligt. Med hänsyn till behovet skulle antalet behöva ökas till 50. Sker inte detta snabbt kommer hela Sverige att drabbas. Fastighetsmarknaden, bostadsmarknaden och utvecklingen av den fysiska infrastrukturen kommer att gå i stå. Dessutom måste hela lagstiftningen och systemet för fastighetsbildning m m göras om. Detta inser man på Lantmäteriverket, vars GD vänt sig till rektorn för högskolan i Gävle för att få hjälp. Det har förekommit diskussioner mellan rektorn för KTH och rektorn i Gävle om en flyttning av utbildningen, helt eller delvis, till Gävle.
KTH säger nej till en expansion och avvisar tanken på nationellt ansvar under hänvisning till högskolornas frihet att själva bestämma utbildnings- och forskningsinriktningen.
På KTH har man en rigid inställning till vad som krävs för att bli kallad civilingenjör. Under de två första åren – basåren i utbildningen – lär sig lantmätarna mest matematik och naturvetenskap. I realiteten har en lantmätare ingen som helst nytta av att kunna t ex vissa delar av den matematiken.
För närvarande är dessa frågor föremål för diskussion inom KTH. Men det grundläggande problemet – att lantmätare främst är samhällsvetare och att förrättningslantmätarna främst är ämbetsmän – kvarstår.
KTH har omorganiserats, vilket bl a innebär att antalet institutioner minskat till 19. För utbildningens behov fungerar detta inte bra. För en så speciell utbildning som lantmätare skulle en egen institution behövas. Bra utbildning av lantmätare kräver mer är enbart kunskapsöverföring. Det är också fråga om ett införande i en yrkesroll, där frågor som etik, behandling av enskilda vid myndighetsbeslut m m har stor betydelse.
Utbildningen av lantmätare bedrivs av vetenskapligt kompetenta lärare. KTH har emellertid infört egna krav för befordran till professor, där avgörande vikt läggs vid publicering i internationella tidskrifter med ”peer review”, d v s sakkunnig granskning av artiklarna före publicering.
För lärarna inom lantmäteriutbildningen har detta inneburit en katastrof. Samtliga docenter som begärt befordran har befunnits inkompetenta. Saken förbättras knappast av att rektor själv i ett fall gått emot en enhällig tjänsteförslagsnämnd och befordrat en forskare, samtidigt som den ordinarie professuren drogs in.
Lärarna saknar sådan meritering därför att möjligheter till internationell publicering inte finns. Den kunskap som lantmätaren har behov av är till största delen nationell. I den mån det finns sådana tidskrifter, t ex i värderingsfrågor, räknas det inte som särskilt meriterande att publi¬cera sig där. Den forskning som bedrivs är framstående, också mätt med internationella mått, men den internationella debatten förs i andra fora.
Det säger sig självt vad detta innebär för möjligheterna att rekrytera forskare till ett sådant område. Hur skall man kunna locka en begåvad forskare med sådana framtidsutsikter? Hur skall man ens kunna förmå begåvade studenter att ge sig in i forskarutbildning? Inte bara forskningen hotas, utan på sikt hela utbildningen.
Slutsatsen av det sagda är klar: KTH har inte förmått axla det ansvar som det innebär att ha en liten, specialiserad utbildning av stor betydelse för hela landet. KTHs strävanden efter forskning och utbildning i naturvetenskap av hög internationell klass kolliderar med en utbildning vars ansvar främst är nationell kompetens.
Det krävs en omedelbar och radikal ändring i ledningens inställning eller också måste utbildningen tas ifrån KTH och läggas på ett universitet, som har de resurser som krävs för en bra lantmätarutbildning. Sådana finns inte i Gävle.
Kanske Högskoleverket borde se över situationen. Om ett nationellt ansvar inte kan anses ligga på KTH borde åtminstone Högskoleverket känna ett sådant.
ANDERS VICTORIN
Professor i fastighetsrätt vid Stockholms universitet (med undervisningsskyldighet också på KTH)
