LÄRARE I GÄVLE MED KROPPSLIGA OCH SJÄLSLIGA ÄRR

En fredag 1991 fick Agneta Norlén per telefon beskedet att hon hade cancer. Den eftermiddagen förändrades den sega och uthålliga norrländskan till den bräckliga och långtidssjukskrivna. Hon behandlades och friskförklarades men fick 1997 samma dystra besked igen. Om hennes odds tidigare varit små, lät hennes läkare förstå att de absolut inte var bättre nu.
– Jag skulle inte räkna med fler chanser.
Gun-Britt Hall befann sig redan i en svår personlig situation, men hade föresatt sig att fortsätta arbeta, när hon i januari 1999 drabbades av bröstcancer.
– Med två livskriser inom loppet av några månader gick det inte ens att tänka på arbetet, säger hon. Jag gick i däck.

Missade tecknen
Lasse Ekstrand missade 1999 till en början tecknen på att något var fel. Han trodde att tröttheten kom sig av arbetet.
– Jag njöt av arbetet och jobbade bortåt 150 procent. Även jag hade tänkt fortsätta att jobba men läkaren sa att behandlingen skulle bli för tuff. Det hade han rätt i.
Samtliga är lärare på Högskolan i Gävle. Men de arbetar på olika institutioner och deras vägar korsas inte mycket. Cancerformerna är olika, men eftersom cancer inte bara innebär att ha en sjukdom, utan påverkar hela livet finns betydligt fler likheter än skillnader. Det inser de när de för första gången träffas för att prata om sina erfarenheter.
Efter operationer har följt behandlingar som för en icke drabbad framstår som omänskliga. För Gun-Britt försvann sommaren 1998 efter tre tuffa operationer. Agneta var ”totalt borta” i ett halvår efter den sista operationen och ingen av dem har hämtat sig riktigt.
– Jag blir aldrig igen som jag var och det fyller mig med en stor sorg, säger Lasse som sprungen ur arbetstålig brukssläkt dagligen måste vila. Det svarar inte mot självbilden.
Sorgen delar de, över att ha förändrats, att inte känna igen sig. Det slutar inte i och med att man blir friskförklarad vilket alla blivit. Tillbaka på jobbet är nyckelorden ”att vara i vägen”, ”svika arbetskamraterna”, ”skuld” och ”att känna sig besvärlig”.

Orkade inte bråka
Agneta fick av sin dåvarande prefekt efter den första sjukskrivningen höra att hon inte skulle räkna med någon särbehandling. Var hon tillbaka till jobbet så var hon.
– Jag ville återuppta min forskning men fick till min förvåning svaret att det var bättre om jag fortsatte att undervisa. Jag orkade inte bråka och så stod jag där, i fel klassrum och sa fel siffror.
Hon har också erbjudits att arbeta 20 procent.
– Det går inte om man ingår i en grupp. Man hänger inte med i utvecklingen, var inte på förra mötet och sitter och känner sig dum och onyttig.
Idag har hon annat arbete inom högskolan, som medger halvtid.
Under hösten har ett dokument antagits av högskolan som klargör i detalj vad som ska göras vid sådana här tillfällen och vem som har ansvaret, ända från bevakningen av sjukskrivningslängderna, berättar Bengt Wirbäck, högskolans personalchef.

Trött på bilden av sig själv
Gun-Britt ville mot läkarens inrådan snabbt gå upp till full tjänst då hon var så trött på bilden av sig själv som sjuk. Hon har gått en kompetenshöjande utbildning vilket hon även haft personlig nytta av under tillfrisknandet. Hon tycker att hon behandlats väl.
Lasse är fortfarande helt sjukskriven, men får arbeta när han vill det.
– Det trivs jag med. Arbetsanpassningen innebär att man ska göra det man tycker är rehabiliterande och möten är inte det…
Lasse vill också peka på vad han kallar för ”sjukdomsvinster”.
– Man får höra sådant folk annars bara skulle ha sagt vid ens begravning! Samlivet blir bättre, man slutar tjata om vem som lagt tvätten fel. Folk som inte brukar höra av sig ringer och säger att de älskar en och studenter säger ”jävlar om du dör!”. Om man bortser från det livshotande i situationen så älskar jag det.

Betyder mycket
Arbetskamraterna betyder mycket denna period liksom familjen. Men från den nya lugnare positionen blir man varse stressen; de där ”vad bra att jag träffade dig”, ”kan du ringa till…”, ”har du gjort…” som ekar efter kollegerna i korridoren.
– Och den svåra frågan ”Hur mår du?”. När man vet att ingen ändå har tid att lyssna på svaret, säger Gun-Britt. Då är det mer upplyftande med ”Vad kul att se dig!”.
– Även den smärtsamma insikten att en del kontakter inte var så nära som man trodde, är en erfarenhet, säger Agneta.

OVE WALL

VIKTIGT ATT BEVAKA SINA RÄTTIGHETER
– Antalet långtidssjukskrivningar ökar lavinartat i Sverige, så också inom högskolan, konstaterar Jan-Erik Sköld, ombudsman på SULF, i en kommentar till artikeln intill.
– Inom SULF planerar vi tillsammans med andra organisationer att genomföra en rikstäckande undersökning bland annat rörande arbetsmiljöförhållanden vid samtliga högskolor. En pilotundersökning har redan genomförts vid Umeå universitet.
Växande orsaker till långtidssjukskrivningar är negativ stress och utbrändhet.
– Artikeln tar upp två viktiga aspekter på långtidssjukskrivning, det ena är att bevaka sina rättigheter efter en långtidssjukskrivning, det andra är att bevaka sina rättigheter under sjukskrivningen, säger Jan-Erik Sköld.
– Arbetsgivarens rehabiliteringsansvar sträcker sig mycket långt och rehabiliteringen ska enligt lag om allmän försäkring påbörjas vid sjukskrivning överstigande fyra veckor. Mot detta syndar många arbetsgivare, också inom högskolan.
Han tillägger:
– Det finns skrämmande exempel där medarbetare inte överhuvudtaget hör av arbetsgivaren, vare sig om rehabilitering eller ens med en enkel fråga om hur man mår, trots att personen kanske har varit frånvarande på grund av sjukdom i åtskilliga månader.
– I artikeln nämns Agneta som minsann inte ska räkna med någon
särbehandling för att hon varit sjuk. Här finns all anledning att rekommendera ett studium av gällande arbetsmiljölag, i synnerhet kapitel 3, allmänna skyldigheter.


Kategorier: Arkiv