Debatt

I en artikel som publicerades den 17 december hävdar Lars Pettersson bland annat att Högskoleverkets uppföljningar ger tillräcklig information om effekterna av utbyggnaden av den högre utbildningen. Nedan ger jag exempel som pekar i en annan riktning.
Högskoleverkets uppföljningar är inriktade på att pröva examenstillstånd samt granska utbildningens innehåll, genomförande och organisation.
Uppföljningarna är viktiga och ger värdefull information om verksamheten vid landets lärosäten. Men den högre utbildningen är en del av utbildningspolitiken som i sin tur är utformad för att påverka såväl den enskilde individen som samhället i dess helhet. Utbildning ska bland annat höja individens kunskapsnivå och leda till ett arbete med god karriärutveckling, samt påverka landets tillväxtmöjligheter och välfärdsutveckling. Uppenbarligen finns det många tänkbara frågor som inte besvaras av högskoleverkets uppföljningsverksamhet.
Efterfrågan på högre utbildning har ökat trendmässigt sedan en lång tid tillbaka och högskoleutbildningen har byggts ut i snabb takt. I slutet av 1990-talet uppgick antalet registrerade studenter till 290 000, vilket kan jämföras med 16 000 år 1950. I mitten av 1940-talet bedrevs högre utbildning vid två universitet, vid högskolorna i Stockholm och Göteborg samt vid några fackhögskolor inom medicin, ekonomi och teknik. Idag finns det flera universitet och minst en högskola i varje län. Högskoleverkets uppföljningar belyser inte satsningarnas regionalekonomiska effekter eller besvarar frågan om fördelningen av resurserna mellan olika lärosäten är effektiv.

Av Högskoleverkets årsrapport framgår att antalet studenter per lärare har ökat med nästan 40 procent under 1990-talet. Andelen lärare som har en doktorsexamen uppgår till drygt 50 procent med stora variationer mellan lärosäten. Vid somliga lärosäten uppgår andelen till 30 procent och vid andra till mer än 70 procent. Högskoleverkets uppföljningar belyser inte effekterna av ökad undervisningsbörda. Uppföljningarna besvarar inte heller frågorna om lärarnas utbildningsbakgrund påverkar studenternas kunskaper, yrkeskunnande och möjligheter att få arbete, eller om kunskaperna efter utbildning varierar mellan studenter från olika lärosäten.

Myndigheter ska följa upp sin egen verksamhet men de ska inte ha huvudansvaret för utvärderingarna av verksamheten. En anledning till det är att en myndighet har svaga incitament att rapportera negativa resultat när de kan påverka den egna budgeten. Dessutom kan myndigheten inte bedöma den egna verksamheten i relation till annan skattefinansierad verksamhet. Högskoleverkets uppföljningar ger till exempel inte råd i frågan om begränsade ekonomiska resurser ska satsas på högskolans studenter, lärare, grundskolan, gymnasiet eller andra delar av samhället. Med en bred utvärderingsverksamhet kan beslutsfattare få fler och bättre råd när de står inför sådana överväganden. Uppfattningen delas av SACO som i sitt högskolepolitiska program säger att ”utvärderingar ska genom

föras av myndigheter, avnämare inom näringsliv och förvaltning, och akademiker som prövar utbildningens standard i förhållande till vetenskap och beprövad erfarenhet. Systematiska utvärderingar kan även genomföras av fristående utvärderingsinstitut. Utbildningarna värderas ytterst av studenternas framgångar på arbetsmarknaden.”
Avslutningsvis, Pettersson har inte läst vår uppsats eftersom det tydligt framgår att vi kontrollerar för utbildningsinriktning och bostadsort, dvs. andra faktorer förklarar inkomstskillnaderna mellan personer som har studerat vid olika lärosäten. Vi diskuterar även flera tolkningar av resultaten och konstaterar att det är angeläget med fördjupade analyser. I sin artikel drar Pettersson också en parallell mellan resultaten och SACO. Jag skrev uppsatsen tillsammans med Lena Lindahl när jag var anställd som forskare vid Institutet för Social Forskning vid Stockholms universitet. SACO delar nödvändigtvis inte slutsatserna. I samband med det vill jag påpeka att Petterssons ignorans inte kastar någon skugga över de kompetenta utredare som är anställda vid Högskoleverket.

HÅKAN REGNÉR
FIL. DR. I NATIONALEKONOMI


Kategorier: Arkiv