Debatt

Jag läser Thomas Östros svar till Karl Ekwall i Universitetsläraren 18/2001. Titeln lyder ”Din bild är alltför dyster”. Underförstått är att Karl Ekwalls bild är obefogat dyster, vilket utbildningsministern tror sig ha bevis på. Citat från svaret: ”Sverige satsar, inklusive näringslivets insatser, nästan fyra procent av BNP på forskning. Det är mer än något annat land i världen. Sverige tillhör samtidigt de länder som satsar mest offentliga medel på forskning och utveckling, ungefär en procent av BNP”.
Två invändningar dyker upp direkt. Den ena är att enligt ovanstående är det bara till en fjärdedel som Sveriges forskning finansieras av statliga medel. Den andra är att denna satsning är bara en virtuell siffra så länge man inte tar hänsyn även till utgifterna. På den punkten tror jag att en hel del av utbildningsministerns argument faller. Kostnaderna i Sverige, det vill säga summan som staten tar tillbaka i form av overhead, lokaler m m, tillhör tyvärr också de högsta bland alla länder.
Exempel: ekonomin för min avdelning på Chalmers (ungefär 12 personer). Vi får ett fakultetsanslag som för i år är 1,8 Mkr, inklusive bidrag till sektionsover-head och lokalhyra. Samtidigt betalar vi för sektions- och centrala overhead samt lokaler cirka 2,2 Mkr. Detta betyder att vi startar budgetåret med minus 400 kkr i kassan för bland annat löner, inklusive min egen (jag är ämnesföreträdare och professor och blev en gång i tiden utnämnd med fullmakt från regeringen).
Lokalhyran utgör hälften av ovannämnda utgifter. Den blir inte mindre av att regeringen bryter ett löfte till Chalmers om statligt bidrag till hyran av det nybyggda Mikroelektronikhuset, 36 Mkr/år. Dessa saknade pengar fördelas solidariskt mellan alla forskargrupper. Till detta kommer hyrorna för de egna lokalerna, där Akademiska Hus år efter år höjer hyran med motiveringen att man måste få ut marknadsmässiga hyror – ett påstående vars giltighet ifrågasatts av KTHs och Chalmers rektorer, men som utbildningsministern inte vill lyssna på. Alltså, av de statliga medel som delas ut tas en ganska betydande del tillbaka av staten.

Vart tar resten av de offentliga medlen vägen? För min avdelning behövs externa anslag för att vi över huvud taget skall kunna betala löner med mera, cirka 5 Mkr/år. Hur stor del av detta kommer från offentliga källor? Inte mycket. I år har fyra av fyra ansökningar som sänts till Vetenskapsrådet fått avslag. Om någon tror att det gäller dålig forskning och dåliga ansökningar kan vi visa upp en diger publikationslista, inbjudningar till föreläsningar, internationella utmärkelser, värdskap för stora konferenser m m. Forskningen är dessutom helt nödvändig för att försörja kärnenergiindustrin med kompetens, utbildad personal m m.
Enligt Ny Teknik Nr 48, 2001, har VR haft pengar för att kunna bevilja ungefär 12 procent av alla ansökningar (Vetenskapsrådets Aktuellt Nr 5 anger högre siffror, cirka 30 procent). Många goda ansökningar avslås på grund av penningbrist. Välkända är de tidigare forskningsrådens (NFR, TFR m fl) ursäktande brev som de tvingades att skicka ut till mängder av duktiga forskare, som borde förtjänat ett bättre öde.
Vårt fall är alltså inte unikt. Det svenska forskningssamhället är helt enkelt upplagt så att över 80 procent av forskningen inte kan få stöd av forskningsråd eller annan statlig källa (nettovolymen av ansökningarna handlar ju om en mindre del av avdelningarnas totalbudget!). Om utbildningsministern tycker att detta är ett system som ger Sverige en internationellt ledande ställning, då rekommenderar jag att han närmare studerar hur högskolor och universitet fungerar i andra länder, till exempel i Danmark eller i Spanien. Det kan till och med vara lättare i före detta östländer att syssla med meningsfull forskning i stället för ständig jakt på forskningsanslag. I de flesta andra länder behöver man inte anstränga sig så mycket som i Sverige för att över huvud taget överleva som forskare.
Till slut brukar man dock lyckas få ihop budgeten ändå, men det är mest pengar från industri och näringsliv som hjälper och inte statliga anslag. Det har gått så långt att industrin i vissa fall även betalar för grundutbildningen, vilket skall vara en självklarhet för staten att betala.
Utbildningsministerns utlåtande påminner mig om en tröstande historia jag en gång läste i en ungersk humoristisk tidning. Efter ett OS, där de ungerska framgångarna blev långt under förväntningarna, skrev tidningen så här: ”Kamrater, ingen orsak att deppa. Vi har just klarat av ett OS med lysande resultat. Ungern, Sovjet och Östtyskland tillsammans har kammat hem fler guldmedaljer än vilka som helst tre andra länder sammanlagt. Grattis!”. Det är ungefär som de svenska offentliga satsningarna på forskning och utbildning. Utan näringslivets pengar blir de inte så stora, det är bara att inse. Undra på att mångas bild är dyster i Forskningssverige idag.

IMRE PÁZSIT
FÖRESTÅNDARE, PROFESSOR
AVDELNINGEN FÖR REAKTORFYSIK
CHALMERS TEKNISKA HÖGSKOLA


Kategorier: Arkiv