Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Debatt

1 januari, 2002
Universitetsläraren

Under den oskyldiga rubriken ”Löneskillnader inget att förundras över” (Universitetsläraren nr. 19 26 november 2001) döljer sig en ogenomtänkt diatrib författad av prof. Lars Brink vid Chalmers tekniska högskola. Brinks artikel är skriven i reaktion på en undersökning som visar att lärosätens status – i hans framställning lika med kvalitet – påverkar studenternas löner när de väl kommit ut på arbetsmarknaden.
Undersökningens resultat är egentligen en förevändning för Brinks yttrande; hans huvudtes är en annan och den återfinns i artikelns andra stycke. Vi måste erkänna de stora kvalitetsskillnader som finns mellan de stora universiteten och de mindre lokala högskolorna, menar han. ”Universiteten har en tradition, de har ett bättre rykte, de har en gammal studentlivstradition och de attraherar helt enkelt bättre studenter. Detta är en god spiral som vi skall värna om.” Avslutningsvis tar han upp ett exempel från USA. ”Elitskolan” California Institute of Technology och Pasadena City College finns i samma stad. Det vore märkligt om studenter som utbildats på det förra, internationellt erkända lärosätet inte fick högre löner senare i livet än studenter som gått en motsvarande utbildning vid Pasadena City College.

Brinks jämförelse mellan de två utbildningsanstalterna i Kalifornien visar att han är dåligt informerad om de många faktorer som påverkar högre utbildning i USA, samt studentrekrytering och individers valmöjligheter. Då jag genomgått hela min utbildning, från andra klass i grundskolan till avslutad forskarutbildning i USA, skulle jag vilja förmedla en mer nyanserad bild.
En komponent från vilken Brink bortser är de olikartade ekonomiska förutsättningar som styr amerikanskt utbildningsväsen. Det finns privata universitet av varierande storlek och kvalitet, och statligt finansierade universitet. I varje delstat finns ett ”state university” där en viss kvot studentplatser reserveras för dem som är bosatta och folkbokförda i delstaten. Sådana studenter betalar också en mindre terminsavgift än sökande som inte härrör från delstaten i fråga. Individens möjlighet att erhålla en av de bättre utbildningarna på sitt valda område styrs inte heller enbart av hans/hennes kapacitet, men också av ekonomiska förutsättningar.

Terminsavgifterna vid de privata amerikanska universiteten är astronomiskt höga och konkurrensen om stipendier hård. Därmed är det ingen självklarhet att ”elitskolorna” helt enkelt attraherar de bästa studenterna, det handlar också om studenter som är socialt/ekonomiskt gynnade. När man söker till något av de privata universiteten måste man besvara frågan om vilka släktingar som fullbordat en examen just där. Detta är alltså meriterande, och vi bör komma ihåg att donationer från ”alumni/alumnae” utgör en väsentlig del av de privata amerikanska universitetens ekonomiska tillgångar. I Sverige, där den ekonomiska faktorn teoretiskt inte bör påverka individers möjlighet till högre utbildning, talar vi istället om ”studieovana miljöer”.
Inte heller i vårt land tror jag någonsin det blir så enkelt att ”bättre” universitet attraherar ”bättre” studenter.
Att sätta likhetstecken mellan tradition/rykte och kvalitet är inte heller rättvisande, och det finns säkert fler än jag som kan konstatera att en sådan ekvation inte nödvändigtvis stämmer. Jag fullbordade min grundutbildning (Bacherlor’s Degree) vid University of Chicago, visserligen ett privat universitet, men ett och ett halvt sekel yngre och definitivt mindre ryktbart än lärosätet där jag fullföljde mina forskarstudier, Princeton University.
Chicago-utbildningens kvalitet var exceptionell: universitetets professorer undervisade på grundutbildningen, antalet studenter i varje grupp uppgick till högst 20 och på högre nivåer var genomsnittet åtta till elva. Den utbildning jag fullföljde som doktorand vid Princeton var av sämre kvalitet. På grundkursen dominerade storföreläsningar, något en Chicago-student knappt hade hört talas om, kombinerade med gruppövningar ledda av doktorander och yngre tillförordnade lärare. Seminarieutbudet för doktorander var torftigt på grund av tillfälligheter som professorers sabbatsår och utdragna tjänstetillsättningar. I rättvisans namn kan jag konstatera att jag fick med mig mycket gott även från Princeton, men det var ett resultat av individuella insatser – till exempel av en högkompetent och ambitiös handledare – snarare än utbildningens övergripande kvalitet.
Det är intressant att jämföra den amerikanska mångfalden i högre utbildning med den situation som börjar utvecklas i Sverige, där lokala högskolor med varierande profilområden kanske kommer att spela den roll som mindre universitet och ”community colleges” gör i USA.
Man måste naturligtvis beakta den enorma skillnaden i ländernas storlek och befolkningsunderlag vid en sådan jämförelse, samt omständigheten att nästan all högre utbildning i Sverige är statligt finansierad och därmed centralstyrd på ett annat sätt än i Förenta Staterna. Trots det kan det amerikanska utbildningsväsendet med sin stora bredd vara av intresse för dagens svenska utveckling. Ett enkelt konstaterande att institutioner för högre utbildning nödvändigtvis har bättre eller sämre kvalitet och därmed rekryterar mer eller mindre begåvade studenter gynnar inte den svenska utvecklingen.

MARIE-LOUISE RODÉN
DOCENT I HISTORIA
INSTITUTIONEN FÖR HUMANIORA OCH SAMHÄLLSVETENSKAP
HÖGSKOLAN KRISTIANSTAD

Universitetsläraren
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

MarieLouise Samuelsson

MarieLouise Samuelsson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023