Att tjänster i akademin ska utlysas i fri och öppen konkurrens är av lätt förstådda skäl en bra princip. Men allt för ofta rekryteras medarbetare i stället genom riktade utlysningar så att bara en person kan komma i fråga.
I höstas skrev jag en nyhetskrönika om hur medarbetare tas in informellt genom bland annat inlasning, med eller utan stöd av LAS.
Sedan dess har jag blivit uppmärksammad på att det inte är alltför ovanligt att också tjänster som utlyses är riktade, med avsikt att bara en speciell kandidat ska kunna få tjänsten. De flesta akademiker är nog medvetna om att det här förekommer.
Ibland kan det naturligtvis vara mer eller mindre legitimt, en forskare har fått ett anslag och måste ha en tjänst för att kunna bedriva forskningen, eller att en forskargrupp behöver anställa en specialist på en process eller labbutrustning och man vet att det bara finns en person i landet med den kompetensen.
Det är snopet för de som tror att det är en öppen utlysning och lägger ned en massa jobb på att söka tjänsten, men i övrigt kanske inte så mycket att uppröras över.
Men andra fall av riktade utlysningar är betydligt mera tvivelaktiga. Man vill få in en speciell person, inte nödvändigtvis de mest kvalificerade, för då skulle man haft en öppen utlysning.
Man sätter upp mer eller mindre krystade kriterier för att stänga ute andra kandidater än den som är utvald från början.
Det är inte lätt att få ögonen på hur det fungerar eller hur vanligt det är. Vad jag vet finns ingen systematisk undersökning. Jag har frågat runt, jag har googlat, sökt i tidningsarkiv och på Överklagandenämnden för högskolans webbplats och bara hittat ett fåtal fall de senaste tio åren.
Inte ens Academic Rights Watch har speciellt många fall att anföra. Och jag tror knappast att det beror på att företeelsen är ovanlig.
En förklaring är att det finns många legala sätt att snäva in tjänstebeskrivningar så att praktiken bara en sökande kan få tjänsten. Överklagandenämnden för högskolan, ÖNH, förklarar i ett beslut 2009 att utöver ”behörighetskrav för den som ska anställas som lektor” kan ”en högskola /…/ ställa upp ytterligare krav som man anser vara av vikt för en viss anställning”.
Så chansen att få rätt vid ett överklagande verkar vara begränsad.
Dessutom är risken inte obetydlig att en överklagan kan skada den fortsatta karriären. Det skymtar fram fall där den klagande blivit utfryst och blir stämplad som en bråkstake.
Under min research har jag hittat ett specialfall. Det är när den planerade ansökningsprocessen går snett och någon annan än institutionens kandidat riskerar att få tjänsten. Då är en metod att dra tillbaka utlysningen och omformulera kriterierna.
Torbjörn Tännsjö beskriver saken i DN: ”Då det stod klart att jag förordades av sakkunniga avbröts emellertid tillsättningsförfarandet.” och ”Tjänsten utlystes nu på nytt, med krav om att innehavaren skulle vara läkare.”
Som det här exemplet antyder kan också en riktad utlysning vara avsedd att diskvalificera en speciell kandidat.
Men det finns många kreativa sätt att begränsa möjligheterna att någon annan än den utvalde får tjänsten. Beprövade metoder är att ha kort utlysningstid, gärna under semestern eller under juluppehållet. Annonsera så lite som möjligt, utlys bara på intranätet eller på universitetets anslagstavla.
Överklagandenämnden för högskolan har ett övertydligt exempel där den klagande fått rätt:
”En högskola hade vid handläggningen av ett anställningsärende bland annat skräddarsytt annonsens utformning efter en viss tänkt sökande, begränsat utlysningen till ett minimum samt informellt låtit de sakkunniga förstå att tillsättningsprocessen skulle avbrytas om de inte förordade ”rätt” sökande.”
Slutsatsen av mitt försök att få ögonen på företeelsen riktade utlysningar är att de existerar i en gråzon, de är svåra att komma åt och att det kan kosta för mycket att överklaga.
För att bli fälld i Överklagandenämnden för högskolan verkar det krävas att lärosätet gjort grova övertramp. Så länge lärosätena håller sig någorlunda till regelverkets bokstav så verkar de gå fria – även om agerandet bryter mot regelverkets anda om öppen och fri konkurrens, och mot principen att bästa kandidaten ska få tjänsten.
Per-Olof Eliasson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren, som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se.
