Dick Harrison behärskar de mediala koderna till fulländning. Han utnyttjar sin kändisstatus och går ut med att han är kränkt, förorättad, motarbetad och tystad. Studenterna är lata och okunniga, och institutionsledningen vill tvinga honom att sänka kraven och han antyder att lärarkollegor är fega medlöpare. En lagom dos konspirationsteori tillkommer, som det något märkliga påståendet att studentkårernas alltför stora makt hotar undervisningens kvalitet. Att gå i svaromål i en sådan känslomässig debatt är som att svara på frågan Har du slutat slå din fru?
Men representanter för Lunds universitet genmäler och menar att Harrisons skildring är osann. Harrison hävdar naturligtvis i en slutreplik att hans version är den sanna. Han förstärker sin argumentation med att hänvisa till det stora stöd han fått: ”Jag har fått hundratals mejl och samtal med berättelser om påtryckningar för att godkänna studenter”, skriver han.
Många turer i debatten
Vad som sades på institutionen, kan ju ingen av oss läsare uttala sig om, ord står mot ord. Sydsvenskan gör ett försök att reda ut vad som verkligen hänt, och i den artikeln framstår inte Dick Harrison riktigt så snövit som han framställer sig själv.
Många har tidigare pekat på kvalitetsproblem i högskolan och gjort det betydligt bättre underbyggt än Harrison men ingen har fått sådant genomslag. Debatten gick igång för fullt, i allt från riksmedia ned till minsta liberala ledarsida på landsortstidningarna. Tyvärr har debatten följt väl inrepeterade turer. Det är bara att checka av:
Borgerliga ledarsidor, med SvD, Expressen, DI och GP i spetsen, får anledning att återupprepa att allt är regeringens fel.
Saco hävdar att ”Om inget görs riskerar vi Pisahaveri i högskolan” och ställer som vanligt kvalitet mot kvantitet.
Academic Rights Watch anför att det finns många fler tystade röster vid svenska lärosäten.
Kvalitetsproblem väl kända
Det är ju väl känt att det finns problem i högskolan, brister i kvaliteten, att resurstilldelningssystemet borde ses över och att minskande kostnadstäckning skapar svårigheter. De allra flesta i högskolesektorn anser nog att det behövs en diskussion om problemen och vad man kan göra åt dem. Men i Harrisondebatten tycker jag att det är en slagsida åt ståndpunkter som, något tillspetsat, grundar sig i tanken att det var mycket bättre förr, innan kreti och pleti fick tillträde till universiteten.
Några akademiker protesterar mot Harrisons verklighetsbeskrivning; de känner inte igen sig, det var inte bättre förr. Men annars är det märkligt tyst. Man kan undra var exempelvis de finns som anser att vi behöver fler, inte färre högskoleutbildade i ett samhälle som befinner sig i snabb förändring. De lyser till stor del med sin frånvaro, kanske enligt den medielogik som gör att alla springer åt samma håll vid samma tillfälle.
Debatt med avsaknad av konstruktivitet
En av få modererande röster är Gunnar Karlsson, professor vid KTH, som menar att det är lätt att skylla på politikerna men att lärosätena har alla möjligheter att själva ändra på sitt sätt att arbeta, omfördela pengar internt, rationalisera administration, effektivisera verksamheten och till exempel minska lokalbehoven för att ha tillräckliga medel för bra undervisning. Och i ett inlägg i sin blogg under rubriken ”Högskoledebatt på lösan sand” försvarar Anders Söderholm, rektor för Mittuniversitetet, utbildning som det största demokratiseringsprojektet av alla.
Om någon hade trott att den stora uppmärksamhet som Harrisongate väckt skulle starta en konstruktiv diskussion, så var det naturligtvis en fåfäng förhoppning. Så fungerar inte den inbyggda logiken i mediedebatter. Nu verkar svallvågorna efter Harrisons debattfackla ha klingat av och allt återgått till business as usual; förändringsbenägenheten i högskolevärlden är inte maximal.
Det verkliga problemet?
Till sist noterar jag en intressant detalj. I studierektor Marie Lindstedt Cronbergs argumentation för att kvaliteten inte sänkts vid institutionen anför hon att Dick Harrisons delkurs ”har sett ungefär likadan ut under många års tid”.
Kanske är detta det verkliga problemet, när omvärlden förändras kan inte universiteten stå stilla.
Per-Olof Eliasson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren, som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se.
