Forskningsanknytning är ett tacksamt ämne att debattera. Delvis skyldig till det är högskolelagen som redan i kap 1 § 2, p1 kungör att utbildning ska vila på vetenskaplig grund samt i § 3 att det ska finnas ett nära samband mellan forskning och utbildning. Vad som menas med forskningsanknytning är inte kristallklart. Däremot finns en tendens att etikettera alla åtgärder som syftar till att stärka sambandet mellan forskning och utbildning.
Det finns olika sätt att forskningsanknyta. Ett sätt är att utbildningen genomförs av forskningsaktiva lärare. Det bygger på antagandet att till exempel lärare som har disputerat eller publicerar sig i akademiska journaler också kan nå forskningsanknytning i sin lärargärning. Återigen finns det en oklarhet vad som menas med forskningsaktiva lärare. Är exempelvis en professor som inte har publicerat något de senaste fem åren forskningsaktiv?
Ett annat sätt är att kurslitteratur omfattar forskningsartiklar publicerade i journaler som forskarsamfundet anser är viktiga. Lika viktigt är böcker som upplyser om klassiker inom ett område eller har en gedigen genomgång av teorier. Underförstått krävs alltså forskningsaktiva lärare som kan göra lämpligt litteraturval i sin undervisning för att uppnå en forskningsanknytning i utbildningen. Ett tredje sätt att forskningsanknyta är att låta undervisningen fokusera på forskningsresultat och forskningsprocesser, till exempel genom att låta studenterna diskutera vetenskapliga texter eller studier.
Oavsett sättet att nå forskningsanknytning verkar det finnas värderingar som styr. Perspektivväxling, problematisering, ifrågasättande och teorikoppling hör till favoriterna. Uppfattningen om att forskningsanknytning handlar om vetenskapligt förhållningssätt är rådande: kritiskt tänkande, vetenskaplig metodträning, förmågan att arbeta självständigt, identifiera och lösa problem anses ledande.
Jag anser att utbildningens forskningsanknytning kan stärkas på ett antal olika sätt. För det första är det viktigt att definiera institutionella ramar för att kvalitetssäkra forskningsanknytning. Det handlar inte bara om rekrytering av disputerade lärare eller om det i kursplaner finns stycken som borgar för forskningsanknytning.
Finns det en strategi för forskningsanknytning?
Vilka incitament ges för att stödja utbildningens forskningsanknytning?
Har alla lärosäten en bredd i sin forskning för att skapa forskningsanknytning i den utbildningsbredd som ges?
Hur kopplas utbildning och forskning till varandra?
Det är olika logiker som styr utbildning och forskning vilket inte alltid underlättar ett konstruktivt samspel. Utbildningens forskningsanknytning beror på forskningens utbildningsanknytning.
För det andra måste utbildningens forskningsanknytning och lärarens kompetensutveckling knytas till varandra. Det handlar inte bara om hur stor andel av tjänsten som är avsatt för forskning utan också hur kompetensutveckling ska borga för utbildningens forskningsanknytning.
I dagens system för meritering väger forskningsmeriter tyngre än pedagogiska meriter och forskningens finansiering kan leda till att viss personal får möjligheter att uteslutande forska. Detta kan leda till att tillgång av forskningsaktiva lärare minskar i utbildningen och därmed äventyras forskningsanknytningen. Pedagogiken är central i lärarens kompetensutveckling. Den ska fokusera inte bara på ämneskunskaper utan också på att läraren utvecklar en pedagogik i syfte att stödja studenten att nå forskningsanknytning.
För det tredje måste progression tydliggöras i forskningsanknytningen. Därmed är svaret på frågan när det ska forskningsanknytas given: löpande under utbildningens gång. Hur ska forskningsanknytning tillämpas på olika utbildningsnivåer? Progression i forskningsanknytning ställer krav både på forskningens bredd och djup. Det ställer krav på att lärare har goda ämneskunskaper och goda kunskaper i aktuell forskning och i forskningsprocessens steg och vedermödor.
Avslutningsvis måste det även betonas att det är en akademisk utbildning som ges. Yrkesexamina ökar påfrestningen vad gäller forskningsanknytning. För att stärka ”anställningsbarheten” ställs beprövad erfarenhet och praktisk kunskap i centrum. Teoretisk kunskap anses värdelös om den inte kopplas till praktisk erfarenhet. Läraren ska i sin pedagogik uttala vilken teoretisk utgångspunkt man har i olika illustrationer och berättelser samt lyfta fram vilka teorier som åsyftas. Därigenom kan studenten förstå varför och hur teoretiska kunskaper är relevanta i praktiken och varför kritiskt tänkande och akademisk metodträning är viktigt. Detta höjer i sin tur utbildningens kvalitet i allmänhet och studentens ”anställningsbarhet” i synnerhet.
Nikos Macheridis, studierektor på företagsekonomiska institutionen vid Lunds universitet
