Det är kö till mjölkningsroboten. En vit ko med svarta fläckar, vid namn 2278 Donna, är den som för tillfället står där och äter extra gott foder, medan maskinen rytmiskt tömmer hennes juver. På en display går det att följa flödet från varje spene. Den med högst flöde töms nu på 1,5 kilo mjölk i minuten. Baserat på tidigare mjölkningar väntas den leverera 4 kilo den här gången. Spenen med lägst flöde väntas kunna tappas på 3,1 kilo mjölk.
När flödet sjunker till en viss nivå, släpper spenkopparna automatiskt. Spenarna får en desinfektionsdusch innan 2278 Donna lämnar plats till den bruna kon bakom i kön.
Vid en annan mjölkningsrobot i ladan står två tekniker. De kommer från bolaget som tillverkar roboten och är ute och servar den i förebyggande syfte. I de numera högteknologiska ladugårdarna gäller det att mjölkningsmaskinerna alltid fungerar. På en gård kan det vara flera hundra kor, vars juver fylls med mjölk och behöver tömmas upp till tre gånger om dagen. I den här forskningsladugården, som drivs av Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, i Lövsta utanför Uppsala, finns nästan 300 kor.
Så vad händer då om elnätet slutar att fungera?
– Alla mjölkgårdar i Sverige måste enligt lag ha ett reservkraftverk. Så då sätter de i gång sina dieseldrivna elverk. Men det fungerar ju bara så länge det finns diesel, säger Sigrid Agenäs som är klädd i en vit skyddsoverall och skoskydd för att inte dra in smittor till de nyfikna korna.
Sigrid Agenäs är professor i skötsel av idisslare vid SLU. Hon leder också centrumbildningen Sustainimal, som förra året fick pengar av Formas för att fortsätta i ytterligare fyra år. Sommaren 2020 satt hon och hennes kollegor och filade på hållbarhetsfaktorer till den första ansökningsomgången.
– ”Ska vi skriva in kris och krig också, eller tar vi i för mycket då?” funderade vi. På bara fem år har det gått från att vi hoppats att ingen skulle tycka att vi var knasiga som gjorde det, till att det är på allas läppar.
Den gången fick fyra nya centrumbildningar ”för hållbarhet och konkurrenskraft i livsmedelssystemet” 48 miljoner kronor vardera. 2024 beslutade Formas om 60 miljoner kronor var till ytterligare fem nya centrumsatsningar, men då hade ”hållbarhet” bytts ut mot ”beredskap” i utlysningsrubriken.
Hållbarhetsfrågorna har däremot inte försvunnit för att beredskap har seglat om på den politiska dagordningen. Ett hållbart lantbruk är också ett lantbruk med god beredskap, berättar Sigrid Agenäs.
– Livsmedelssystemet i Sverige i dag är riggat för en överflödssituation med full tillgång till en världsmarknad. Det finns massor av störningar som kan slå ut systemet och vi är nästan helt beroende av insatsvaror från andra länder.
Det handlar inte bara om diesel och komponenter till teknisk utrustning. Utan också om konstgödsel, utsäde, bekämpningsmedel, djurmediciner, foder och sperma för inseminationer. En livsmedelsproduktion som är mindre beroende av fossil energi och långa transportvägar, och som bättre kan ta vara på ekosystemet det verkar i, kan därför stärka såväl hållbarheten som beredskapen.
Livsmedelssystemet i Sverige är en intrikat väv av logistik, där hanteringen eller förädlingen av råvaran ofta sker på några få platser. Till exempel kommer mjölkbilen till mjölkproducenterna varannan dag. Om den hindras, på grund av bränslebrist, förarbrist eller oframkomliga vägar, finns ingen beredskap på gårdarna för att ta hand om mjölken.
– Då får man direkt börja hälla ut den. Och det kan handla om enorma mängder mjölk eftersom vi har haft ett system i Sverige där det har varit lättare att få ekonomi i en gård om den är stor, säger Sigrid Agenäs.
Hon berättar också att förpackningar för livsmedel, till exempel mjölkkartonger, inte lagerhålls. Störningar i de leveranserna skulle också snabbt skapa problem i livsmedelskedjan.
Centrumsatsningarna som Formas beslutade om 2024 täcker tillsammans forskning om beredskap, hållbarhet och konkurrenskraft längs hela livsmedelskedjan. Sigrid Agenäs berättar att centrumbildningarna gör det möjligt för forskare och aktörer i sektorn att samarbeta för att utforma framtida hållbara livsmedelssystem, på ett sätt som är väldigt svårt i ”vanliga” forskningsprojekt.
– Vi försöker påminna om att en produktion som inte finns i goda tider, inte plötsligt kommer att uppstå för att det blir en beredskapssituation. Och det här är ju en jättesvår fråga: Hur mycket merkostnad eller minskad produktionsintensitet kan vi acceptera i goda tider för att ha den produktionen också i tuffa tider?
Sustainimal fokuserar på djurens roll i systemet. En del av forskningen sker här i ladugården utanför Uppsala. När ko 2278 Donna lämnar mjölkningsroboten kan hon välja att gå till den biltvättsliknande borsten för att bli kliad, eller lägga sig i viloavdelningen. Hon kan när hon vill också gå och äta. Fodertråg som hänger på vågceller och kameror ser till att hennes foderintag dokumenteras, liksom det mesta hon gör här på forskningsstationen.
Två kilo socker och nästan lika mycket protein lämnar hennes kropp med mjölken varje dag, vilket innebär att hon behöver äta mycket. Hur och var hennes foder produceras spelar därför stor roll för miljö, klimat och beredskap. I dagsläget importeras en del av ingredienserna i kons kraftfoder. En forskningsfråga är därför om det går att producera ett foder med tillräcklig fett- och proteinhalt av enbart svenska råvaror, som inte blir för dyrt i förhållande till vad bonden får betalt för mjölken.
– Ett foder som har krävt mindre drivmedel när det produceras är bara bra om korna ger lika mycket mjölk på det fodret. Det intressanta är hur mycket klimatavtryck det blir per portion näring för människor, säger Sigrid Agenäs.
Det beräknade klimatavtrycket från mjölk och kött har bidragit till rekommendationer om att äta mer växtbaserat. Sigrid Agenäs menar samtidigt att systemanalysen behöver breddas för att bättre också fånga upp nyttor som animalieproduktion kan ha.
I Sverige, berättar hon, består mjölkkors foder ungefär till hälften av rester från skördar som inte blir mat till människor, såsom skal från raps och vete.
– Ur mitt perspektiv omvandlar korna växter som vi inte kan få ut någon näring av till mjölk och kött som vi kan ta upp bra i vår ämnesomsättning.
Den andra hälften av mjölkkornas foder består av gräs och klöver, tillsammans kallat vall. Denna odlas på åkermark där grödor för direkt mänsklig konsumtion annars hade kunnat växa, och därför kan det uppstå en konkurrenssituation.
På svensk åkermark roteras olika grödor i en växtföljd och där ingår vall. Eftersom vall är flerårig, till skillnad från de andra grödorna, kan den bidra till kolinlagring i marken. Sigrid Agenäs framhåller också att vallen kan öka markens förmåga att behålla vatten och minska behovet av bekämpningsmedel eftersom marken får vila från plöjning. Detta gör att skörden av vete kan bli högre när det odlas efter vall än efter en annan gröda.
Restprodukter från djurhållningen skulle i högre grad än i dag kunna användas för biogas och för att minska beroendet av det importerade konstgödslet. En utökning av naturbetesmarkerna skulle inte bara vara viktigt för den biologiska mångfalden och för pollinatörerna som behövs för växtodlingen, utan också vara en viktig beredskapsresurs.
– Särskilt om man har får som betar. De behöver nästan inga insatsvaror, de kan leverera textilfibrer och mjölk medan de lever och när de slaktas blir de både kött och skinn. Mjölkkor har svårt att näringsförsörja sig på naturbete, men deras döttrar kan göra det i väntan på att bli kor, säger Sigrid Agenäs.
En dryg mil bort, på ett fält utanför SLU:s campus i Ultuna, lyser vetets första blad gröna mot jorden. I en insektsfälla ligger en jordloppa. Den är väldigt liten, men kan göra stor skada i vårsådd raps. I samma fälla ligger några spindlar. De kan hjälpa mot skadegörare. Senare i säsongen kommer det också finnas många skalbaggar av typen jordlöpare här, och de äter glupskt av bladlöss som är skadliga för vetet.
– Om vi lyckas förstå de här ekosystemen kan vi till viss del ersätta importerat gödsel och bekämpningsmedel med kvävefixerande växter och naturliga fiender till skadegörare, berättar Ola Lundin medan han tömmer insektsfällan.
Han är forskare i ekologi vid SLU och med i den nya centrumbildningen Force, Center för livsmedelsresiliens och konkurrenskraft, som leds av Lunds universitet. Force har som mål att öka den svenska växtbaserade livsmedelsproduktionen, och jobbar med hela ledet från växtförädling till att göra grödan till något aptitligt på tallriken.
Inom Force är ett mål att utveckla sorter av åkerböna som kan odlas längre norrut än i dagsläget. Åkerbönan kan ätas direkt av människan, eller användas som djurfoder.
Medan spannmål tar sitt kväve från jorden, kan baljväxter plocka det från luften. Att få in åkerböna i växtföljden kan minska gödselanvändningen och förbättra jordhälsan. Klöver är en typ av baljväxt som inte bara behöver odlas för vall till djur, utan också kan odlas tillsammans med spannmål för att minska ogräs, locka pollinatörer och ge kväve till jorden, berättar Ola Lundin.
– Men baljväxten får inte konkurrera med grödan för mycket så vi behöver testa mer vilka sorter som är bra. Vi skulle också vilja lägga till andra växtarter för att se vilka som gynnar insekterna på marken.
Skulle vi helt kunna skippa konstgödsel och bekämpningsmedel om vi lär oss att utnyttja ekosystemen bättre?
– Det enkla svaret är att det går, men det kommer att kosta skörd i dagsläget. Mycket av vår forskning handlar om att kunna minska användningen utan att tappa skörd.
En långsiktigt robust och hållbar livsmedelsproduktion behövs, samtidigt som lantbrukarna måste ha lönsamhet i sin verksamhet här och nu för att finnas kvar i framtiden, poängterar Ola Lundin.
Traktorn som har plöjt och sått åkern där vetet har börjat växa är med största sannolikhet driven av diesel, såsom de allra flesta maskiner i jordbruket. Men på forskningsinstitutet Rise i utkanten av Campus Ultuna finns en prototyp till en batteridriven och självkörande traktor. Den heter Drever och gjorde sin premiärtur 2021.
Just denna dag har den dock problem att vakna ur sin vinterdvala i garaget. Det ger en påminnelse om hur lätt det är att köra på diesel – så länge tillgången finns – och att elektrifieringen är beroende av utvecklingen inom batteriteknik.
Drevers två batterier är stora som lastpallar och kan inte lyftas ut och in ur traktorn manuellt. Ändå räcker de inte för mer än en till två timmars körning. Batterierna laddas i en container dit Drever själv kan åka och byta dem under ett arbetspass. Nu har säkringen till laddstationens kran gått, och Drever har inte energi nog att visa upp sin förmåga. Men några veckor senare syns Drever köra över ett fält med en harv bakom sig, i ett inslag i Aktuellt om hur AI kan bidra till att minska energiåtgången i jordbruket.
Som prototyp under utveckling spelar Drever en roll i att konkret visa på möjligheterna och hindren för framtidens fossilfria jordbruk. Rise leder nu också den nya centrumsatsningen Agrodrive. Där är målet en i stort sett fossilfri livsmedelskedja i Sverige till 2030, och full fossilfrihet till 2050.
Visionen som samlat tecknar sig utifrån centrumens mål är ett resilient livsmedelssystem som förbrukar mindre fossila produkter, bättre tar vara på ekosystemens och restprodukternas nyttor, är mer spritt över hela Sverige, ekonomiskt hållbart på kort och lång sikt, och mättar hela befolkningen med näringsrik och god mat, oavsett om den kommer från bönor, kött eller alger.
Detta är inte omöjligt att skapa – men vad gör vi om någon aktivt försöker förstöra Sveriges matproduktion? Den frågan är huvudfokus för nya Food Defence Research Centre som leds av Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI. Från Biocentrum på Campus Ultuna deltar SLU-professorn Anders Kvarnheden. Han har länge forskat på smittämnen, så kallade patogener, som kan orsaka sjukdom i växter.
– Det finns ju konventioner om biologiska och kemiska vapen, men man bedömer att det finns en risk att stater, organisationer eller nätverk inte följer dem. Även om risken är liten är det viktigt att vara beredd på det, säger han.
Anders Kvarnheden visar upp en klockmalva, som på grund av en virusinfektion har mosaikmönstrade blad. Bladen är en indikator för att upptäcka virus, även om just detta är ofarligt för att det har tappat förmågan att spridas via insekter. Det närbesläktade vetedvärgsviruset kan däremot skapa stor missväxt.
Ett av det här nya centrets uppgifter blir att inventera vilka sjukdomar i växter och djur som kan utgöra ett hot, och även modellera hur hotbilden påverkas av ett förändrat klimat. Redan i dag finns system för att upptäcka och rapportera smittor och skadegörare, men de behöver utvecklas.
Varje vecka sedan 1965 mäts radioaktivt nedfall på ett antal platser i Sverige med hjälp av filter som fångar upp vad som rör sig i luften. Anders Kvarnheden och kollegorna inom Food Defence Research Centre ska undersöka om storskalig dna-analys av dessa filter kan användas för att också upptäcka biologiska faror för livsmedelssystemet.
– Preliminära studier från FOI visar att det fungerar bra, säger Anders Kvarnheden.
Några trappor ner, i källaren på Biocentrum, drivs sjuka plantor upp för att ge kunskap om problemen såväl som lösningarna. Klädkoden är vit labbrock och blå skoskydd.
En masterstudent sitter koncentrerat böjd över en tobaksplanta vars blad mörknar när han injicerar det med ett svampprotein. Om bladen sedan fortsätter att vara gröna betyder det att svampproteinet interagerar med plantans eget protein. Om de gulnar har ingen interaktion skett.
– Det är en biokontroll. Sådana här svampar kan stärka och stimulera växtens immunförsvar så att den kan försvara sig bättre, förklarar Anders Kvarnheden.
När en smitta upptäcks kan det vara svårt att bevisa om den har spridits oavsiktligt eller inte, och i ett hybridkrig kan det vara ett mål i sig att skapa osäkerhet.
– Det kan räcka med desinformation om att man har spridit något för att skapa problem. Man kan också påverka förloppet av en verklig händelse genom desinformation, så det är viktigt att vi är förberedda på den delen också, säger Anders Kvarnheden.
Food Defence Research Centre planerar att dra lärdomar från kriget i Ukraina.
– Jordbruket påverkas ju otroligt mycket. Den direkta påverkan man ser är att Ryssland beskjuter fartyg som exporterar grödor och vete, att det blir översvämningar på grund av att de spränger dammar och att fält mineras. Indirekt blir det också enorma miljöskador av kriget, säger Anders Kvarnheden.
Han har främst två förhoppningar på centrets forskning:
– Att vi får veta mer om hoten som finns, och blir bättre förberedda.
Nio centrum för framtidens mat
Centrumbildningarna har fått finansiering av Formas inom ramen för Sveriges nationella livsmedelsstrategi. De är tvärvetenskapliga och samverkar med aktörer från hela samhället.
Agrodrive – leds av Rise och ska bidra till en fossilfri livsmedelskedja som fungerar även under kris.
Blå mat – Centrum för framtidens sjömat – leds av KTH och ska ta vara på potentialen i produktionen av näringsriktig mat från svenska vatten.
Finest – Food Innovation Enabling Sustainable Transition – leds av Rise.
Food Defence Research Centre – leds av FOI och ska öka förmågan att förebygga, upptäcka och hantera attacker mot livsmedelssystemet.
Force – Center för livsmedelsresiliens och konkurrenskraft – leds av Lunds universitet och ska öka produktionen av innovativa livsmedel som görs av svenska bönor.
PAN Sweden – leds av Örebro universitet och undersöker växtbaserade proteiners effekter på individers hälsa samt främjar innovationer av växtbaserade produkter.
Plate – svenskt forskningscentrum för resilienta måltider – leds av Stockholm Resilience Centre och fokuserar på att skapa måltider som bygger beredskap och hållbarhet.
Plenty – centrum för symbiotisk och cirkulär livsmedelsförsörjning – leds av KTH för att kartlägga och bättre nyttja restflöden och sidoströmmar från den svenska livsmedelskedjan.
Sustainimal – leds av SLU och ska öka kunskapen om de livsmedelsproducerande djurens roll i omställningen till ett hållbart, resilient och lönsamt livsmedelssystem.
