”Universiteten är lika viktiga som vapnen”, sade Natos forskningschef Bryan Wells när han intervjuades i Dagens Nyheter nyligen.
Hans resonemang utgår från att Natoalliansen är ledande i utvecklingen av högteknologiska vapen, det är för att säkra denna ledning som universiteten blir lika viktiga som vapnen: ”Våra starka akademiska institutioner utgör basen för att vi ska behålla vårt försprång”.
Wells framhåller också de akademiska institutionernas betydelse eftersom det är där beslutsfattarna utbildas ”våra politiker och militärer”. Det är vidare, enligt Wells, universiteten som står för den utveckling som kan ”göra skillnad” och ”förändra krigets karaktär”.
För att uppnå sådan förändring tänker han sig exempelvis att det går att sammanföra ”AI, Big Data och autonoma fordon”. Wells ser framför sig hur soldater i viss utsträckning kommer att kunna ersättas av förarlösa fordon.
Intervjun med Wells tål att reflektera över, som att universiteten jämställs med vapen samt tillmäts potential att förändra krigets karaktär.
Man kan, för att ta en detalj, också undra om inte Wells tanke om förarlösa fordon i stället för soldater tyder på viss teknikoptimism. Drönare i all ära, men självkörande bilar har inte fått det stora genombrott som länge förutspåtts. Och det krävs stor fantasi för att föreställa sig att autonoma fordon skulle kunna ersätta soldater i Ukrainas leriga skyttegravar.
En annan reflektion är att intervjun med Natos forskningschef påminner om hur kriget i Ukraina samt det svenska Nato-medlemskapet har inneburit vad man kan kalla en mental ”militarisering” av den svenska offentligheten.
Svensk militär verksamhet och civil beredskap var länge sällsynta inslag i medierna, om det inte handlade om ubåtsjakt eller nedläggning av regementen. Nu går det inte många dagar utan att public service innehåller reportage från försvarsövningar, uppvisning av militära fordon, soldater i kamouflagekläder och råd om hur vi ska förbereda oss på ”kris och krig”.
”Det är dock inte alltför länge sedan det fanns en utbredd uppfattning att historien av militära konflikter var slut, åtminstone när det gällde krig som berörde Sverige och Europa.”
Det är dock inte alltför länge sedan det fanns en utbredd uppfattning att historien av militära konflikter var slut, åtminstone när det gällde krig som berörde Sverige och Europa. När jag 2008 intervjuade Vetenskapsrådets dåvarande generaldirektör Pär Omling fastslog han att ”hoten mot ett land idag är ekonomiska, inte militära” och menade att forskning var den moderna motsvarigheten till försvaret, något militärt försvar behövdes i princip inte.
Precis som Bryan Wells talade han om de akademiska institutionernas betydelse, men då som något som ersatte vapnen. Den vetenskapliga forskningsfronten var, liksom ekonomin, de enda slagfält man behövde bry sig om. Och fram till Rysslands annektering av Krim 2014 var det inte så ovanligt att uppfatta läget i västvärlden just så. Ett läge som har förändrats dramatiskt, också för forskning och akademi.
I den nyligen presenterade budgetpropositionen kan man bland annat läsa att ”forskning har fått en mer framskjuten roll i och med pandemi, krig och geopolitisk konkurrens”. Allt detta framstår som rimligt, det finns av nödvändighet beredskap för krig.
”Sedan kan man givetvis fråga sig vad det kan innebära för universitet och högskolor samt den akademiska friheten att institutionerna har blivit enrollerade i egenskap av att vara lika viktiga som vapen samt att forskningsresultat förväntas kunna förändra ’krigets karaktär’.”
Sedan kan man givetvis fråga sig vad det kan innebära för universitet och högskolor samt den akademiska friheten att institutionerna har blivit enrollerade i egenskap av att vara lika viktiga som vapen samt att forskningsresultat förväntas kunna förändra ”krigets karaktär”.
Och trots att vi vet att världsläget och framför allt vår uppfattning om nämnda läge kan förändras mycket snabbt så är det, sorgligt nog, nu närmast omöjligt att föreställa sig en tid då akademin i stället skulle förväntas ha betydelse för freden och fredens karaktär.
