Min laptop darrar ostadigt på en flygplansbricka när jag skriver detta. Jag har fått den briljanta idén att skriva en krönika på ett flyg från Reykjavik till New York. Jag tänker att detta är början på en lång rad av nya erfarenheter av kreativa arbetsplatser som väntar mig de kommande månaderna. Jag måste vara öppen för nya arbetsmiljöer för att hitta det som fungerar. Mitt försök till flygplansskrivande ger jag dock upp väldigt snabbt, denna arbetsmiljö är inte riktigt vad jag är van vid och både koncentration och ergonomi tryter.
För mig var den största skillnaden när jag gick från masterstudier till forskarstudier just det att ha en arbetsplats att gå till. Från åratal av bibliotekssittande och sedan lidandet av hemmastudier vid matbordet under covid-pandemin, gick jag äntligen till min första riktiga arbetsplats när jag blev doktorand.
Nya spännande saker som jobbdator, justerbar kontorsstol, kaffemaskin, förvaringsutrymmen och arbetsmiljöregler tillkom i min vardag. Jag älskade att ha ett kontor att gå till. Att ha en stor upplyst datorskärm vid ett höj- och sänkbart bord gjorde att jag inte längre fick ryggvärk, huvudvärk eller nackspärr, som jag blivit van vid från alla undermåliga studieplatser jag haft i mitt studentliv.
”Jag älskade att ha ett kontor att gå till. Att ha en stor upplyst datorskärm vid ett höj- och sänkbart bord gjorde att jag inte längre fick ryggvärk, huvudvärk eller nackspärr, som jag blivit van vid från alla undermåliga studieplatser jag haft i mitt studentliv.”
Nu, ett par år in i forskarstudierna, har jag vant mig vid arbetslyxen att ha en egen kontorsstol som alltid är inställd på mina mått och terminalglasögon betalade av arbetsgivaren. Jag har skuttat till kontoret om mornarna i glädje över att få sitta på ett kontor och arbeta med den sorts forskning som jag tycker är mest engagerande i hela världen.
Med denna reflektion i bakhuvudet förstår jag varför bytet till en skakig flygplansbricka blir drastisk och ohanterlig.
Nu, just som min dedikerade arbetsplats i öppet kontorslandskap på min heminstitution ska uppgraderas till ett delat kontor, tar jag mig i stället till Princeton i USA för att gästforska under ett läsår vid en institution där doktorander inte tilldelas arbetsplatser. Nu blir jag vänligt hänvisad till institutionens bibliotek, för det är där the grad students work.
Väl på plats i Princeton talar jag med en amerikansk naturvetardoktorand som säger att som filosof kan man väl arbeta var som helst, man behöver ju bara sin laptop och sitt huvud. Jag vill inte klaga, så jag försäkrar att jag klarar mig finfint på bibliotek. Det flödar av resurser för mig när jag nu är inskriven på ett Ivy League-universitet. Det är inte synd om mig, och jag kommer säkert klara av att arbeta från bibliotek och caféer under detta läsår. Här finns det gott om varierande arbetsplatser som täcker nästan alla behov en filosof kan tänkas ha, intalar jag mig.
För den forskare som spenderar långa arbetsdagar i ett labb eller ute på fält kanske tiderna vid en laptop känns som de enkla arbetsuppgifterna som kan göras när som helst, var som helst. Men alla vi som har behövt sitta framför en laptop många timmar i sträck, dag ut och dag in, vet att det inte fungerar var som helst och när som helst.
Jag gör ett nytt försök med krönikeskrivande på mitt nya universitetsbibliotek. Att skriva i läsesalen på Firestone Library i Princeton påminner om att skriva i läsesalen på Carolina Rediviva i Uppsala; det är hårt, kallt och tyst. Det är med glädje och förväntan jag sitter här, för en chans att få samarbeta med forskare som delar min uppfattning om vilken forskning som är den mest engagerande i hela världen. Men jag har också en kontorslängtan tillbaka till Uppsala.
”När studieplatserna på biblioteken börjar lämna värk i ländryggen tröstar jag mig med att jag en dag kommer vara tillbaka i min kontorsstol i Uppsala. Kanske kan jag till och med, ett par kliv upp på karriärstegen, få arbeta från mitt alldeles egna kontor. ”
När studieplatserna på biblioteken börjar lämna värk i ländryggen tröstar jag mig med att jag en dag kommer vara tillbaka i min kontorsstol i Uppsala. Kanske kan jag till och med, ett par kliv upp på karriärstegen, få arbeta från mitt alldeles egna kontor.
Till dess inser jag att jag behöver använda mina stipendiemedel till inköp av en kontorsstol, för att bygga min egen arbetsplats i mitt korridorsrum, och spendera min fritid på yogalektioner, bådadera för att kompensera för biblioteksmiljön som jag blivit hänvisad till.
Evelina Edfors
Doktorand i religionsfilosofi vid Uppsala universitet och gästforskare vid Princeton University
