90 personer samlades på Nalen fredagen den 17 maj, och 300 personer fanns med digitalt, för att följa presentationen och paneldebatten om UKÄ:s rapport om den akademiska friheten i Sverige.
Det fanns också en elefant i rummet: att sektorn upplever att det största hotet kommer från politiken, men att detta inte skulle ingå i kartläggningen och att dess representanter inte fanns på plats för att bemöta kritiken.
Regeringen hade bara gett Universitetskanslersämbetet, UKÄ, i uppdrag att kartlägga den akademiska friheten enligt högskolelagen, det vill säga den individuella akademiska friheten och lärosätenas ansvar för denna. Exkluderad var därmed den institutionella akademiska friheten, som framför allt regering och riksdag har ansvar att respektera och skydda.
Universitetslärarna och forskarna som svarade på UKÄ:s enkät bröt dock regeringsuppdragets gränsdragning av problembilden. Genom sina fritextsvar uppgav 29 procent att de upplever att det är politisk styrning och påverkan som främst utmanar den akademiska friheten, och 28 procent att det är systemet för forskningsfinansiering.
Först på tredje plats, med 10 procent av de svarande, lyftes ett problem som mer relaterar till den individuella akademiska friheten på lärosätena: likriktning och konformism i de akademiska miljöerna.
De som deltog paneldebatten var representanter för lärosätesledningarna, facket och studenterna, liksom filosofiprofessorn Åsa Wikforss och statsvetarprofessorn Sten Widmalm.
När moderatorn inledde med att de först bara skulle fokusera på utmaningarna mot den individuella akademiska friheten, höll inte gränsdragningen då heller.
– Vi kan inte bara fokusera på den individuella akademiska friheten utan måste se till helheten, och i det ligger mycket den styrning vi har från staten, sade Hans Adolfsson, rektor vid Umeå universitet och ordförande i Sveriges universitets- och högskoleråd, SUHF.
Han fortsatte:
– Examensordningen är ett typexempel på tydlig statlig styrning som har direkt effekt på den individuella akademiska friheten också: hur man lägger upp sin utbildning.
I panelen rådde det närmast konsensus om detta. Men utan ansvariga politiker på plats, och en kartläggning som inte ens skulle ha inkluderat deras roll i problemet, flög den viktigaste ansvarsfrågan mållöst ut i den stora salen.
Hur sektorn ser på problemet torde dock inte var nytt för vare sig utbildningsminister Mats Persson (L) eller övriga partier. SUHF, SULF och Sveriges förenade studentkårer jobbar numera enat för att få till ett grundlagsskydd av den akademiska friheten och lärosätenas autonomi.
Själv har Mats Persson motiverat uppdraget med att kartlägga akademisk frihet med fall av en ”cancelkultur”. I UKÄ:s enkät beskrev mindre än en procent detta som ett upplevt hot. Paneldeltagaren Sten Widmalm menade dock att, även om det inte finns en utbredd cancelkultur, påverkar varje fall både individen och forskningsmiljön så mycket att det är ett allvarligt problem.
Åsa Wikforss tyckte däremot att termen cancelkultur bör undvikas, och varnade för att hänvisningar till cancelkultur använts av politiker internationellt sett som ursäkt för att inskränka den akademiska friheten.
Vad gäller de tio procent som i kartläggningen upplevt att likriktning i den akademiska miljön är ett hot mot den akademiska friheten, menade hon att detta nog inte är en situation ny för vår tid:
– Det ska universiteten hantera internt och på vetenskapliga grunder. ”Lågt i tak” handlar om en dålig vetenskaplig miljö där det inte blir välfungerande kritiska diskussioner, men det är inte det samma som en cancelkultur.
””Lågt i tak” handlar om en dålig vetenskaplig miljö där det inte blir välfungerande kritiska diskussioner, men det är inte det samma som en cancelkultur.”
Åsa Wikforss
Flera i panelen lyfte också att den politiska styrningen och finansieringssystemet bidrar till likriktningen.
Både Åsa Wikforss och SULF:s förbundsdirektör, Lars Geschwind, önskade att universitetsledningar hade ”mer råg i ryggen” när individer utsätts för drev eller andra utmaningar av deras akademiska frihet.
– Det finns mycket att göra i kollegiala sammanhang och diskussioner, men också i rena arbetsmiljöfrågor där ledare på alla nivåer behöver rusta sig bättre. Rapporten visar tydligt att där är vi inte hemma, sade Lars Geschwind.