Det är lätt att säga ”tvärvetenskap”, men att göra det …!? När forskare från olika discipliner sätter sig ner och ska genomföra projekt tillsammans, finns det fallgropar som går att undvika om man är medveten om dem.
Sven Ove Hansson, professor i filosofi vid KTH, har varit engagerad i flera forskningsprogram med tvärvetenskaplig eller mångvetenskaplig inriktning.
– Jag gillar ordet mångvetenskap, det betonar att alla de deltagande vetenskaperna ska vara företrädda på en kvalitativt hög nivå. Det gör det mycket lättare att få något intressant ur samarbetet, säger han.
I samband med att man skriver en ansökan för ett mångvetenskapligt projekt behöver alla som är med vara överens om att de gemensamma frågeställningarna inte bara går utan behöver angripas från flera håll.
Sven Ove Hansson har varit programchef i två stora tvärvetenskapliga forskningsprogram. Båda innefattade humaniora, samhällsvetenskap och naturvetenskap. Han har sett hur viktigt det är att alla medverkande är med som just experter på sitt eget specifika område.
– Om man har flera ingångar till en fråga finns det risk att folk för lättvindigt vill representera flera discipliner. Man kanske tycker att ett interdisciplinärt arbete inte behöver följa de olika deltagande ämnesområdenas metoder, men jag vill varna för idéer om att sudda ut beprövade metodologiska traditioner, säger Sven Ove Hansson.
Som exempel nämner han att vem som helst som tycker om att läsa historia inte genast kan skriva bra historievetenskap, och att vem som helst som har en uppfattning om vad som är rätt och fel inte kan göra en moralfilosofisk analys.
– Det är därför vi har forskarutbildning, för att man ska lära sig en samling vetenskapliga metoder väldigt noga. Därför är det viktigt att hålla fast vid dessa, och dra nytta av den kunskap som redan finns.
”Ha förtroende för varandras kompetens”
Det är också viktigt att de som deltar i ett mångvetenskapligt projekt har förtroende för varandras kompetens.
– Enligt min erfarenhet är det viktigt att lägga ner ordentligt med tid på att förstå de metoder och tankesätt som finns i projektet. Det kan handla om att en naturvetare förstår hur och varför man analyserar konsumentpolitiska frågor så som man gör, eller att en filosof förstår vad som är speciellt med växtförädling, säger Sven Ove Hansson.
Han menar att det bästa sättet att inse sina egna begränsningar är att lyssna på människor som är experter på annat än det man själv är expert på.
– Då inser man vad man inte klarar av själv, och i vilka frågor man behöver kombinera kompetens från olika håll. Den farligaste attityden som finns i de här sammanhangen är att man tror att man själv, utan att vara expert på ett annat område, kan avgöra saker inom det området. Och det gäller inte bara tvärvetenskap.
Att ha konkreta uppgifter för alla som ingår i det mångvetenskapliga samarbetet är också viktigt. Alla behöver fylla en funktion med just sin expertis.
– Om man drar igång ett projekt utan en planering med väldigt konkreta frågeställningar är risken stor att man inte kan utnyttja den kompetens som man har.
