Av alla vetenskapliga publikationer, som forskare i Sverige registrerat i databasen SwePub under åren 2012 till 2017, är 0,5 till 0,9 procent publicerade i misstänkt oseriösa tidskrifter. Det framgår av en studie som Gustaf Nelhans, universitetslektor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Högskolan i Borås och Theo Bodin, läkare och docent i arbets- och miljömedicin vid Karolinska institutet, har gjort. Resultaten publicerades i en artikel i tidskriften Quantitative Science Studies 25 juni 2020.
De två forskarna gick igenom listorna i SwePub och konstaterade att 1743 av artiklarna var publicerade i tidskrifter som finns med i:
1. Cabell’s blacklist (numera Predatory Reports).
2. En förteckning över tvivelaktiga tidskrifter som ges ut av Irans hälso- och sjukvårdsutbildningsministerium.
3. En lista över tidskrifter som på grund av redaktionella brister avförts från förteckningen över vetenskapliga tidskrifter hos Directory of Open Access Journals.
– Cabell’s svarta lista använder 66 kriterier, och i vår studie gjorde vi även en subjektiv bedömning av hur allvarligt vi anser att varje enskilt kriterium är, säger Gustaf Nelhans.
Ett gemensamt intresse för problemen kring misstänkt tvivelaktiga publiceringskanaler förde samman Gustaf Nelhans och Theo Bodin, och de bestämde sig för att utveckla en metod för att avgöra i vilken utsträckning forskare publicerar i svartlistade tidskrifter på nationell nivå. På köpet fick de intressanta siffror som visar hur det ser ut i Sverige.
Vissa lärosäten sticker ut
Studien visar att färre än en av hundra forskningsartiklar från Sverige publicerats i svartlistade tidskrifter under åren som studien omfattar. Det finns dock enskilda svenska högskolor och universitet där forskarna publicerat uppåt två procent av sin vetenskap hos oseriösa aktörer på publikationsmarknaden.
– Vi såg att högskolor och nya universitet generellt har större andel artiklar i tveksamma tidskrifter. Förklaringen kan vara att dessa lärosäten inte har lika mycket resurser till forskning och att de har fler ovana forskare som saknar stöd för att hitta rätt tidskrifter, säger Theo Bodin.
Det handlar troligtvis också om att mindre och nyare lärosäten har en större andel utbildning och forskning inom nya områden som inte är lika välutvecklade i sin publiceringsverksamhet.
– Etablerade discipliner med en lång internationell publiceringstradition verkar publicera sig i lägre andel i tveksamma tidskrifter, säger Gustaf Nelhans.
”Forskarna har ett ansvar”
Rovtidskrifter, predatory journals, är vanliga på de svarta listorna. De erbjuder snabb publicering mot en billig peng, utan tillräcklig kvalitetskontroll, och betraktas som den öppna publiceringens baksida.
– Nya rovtidskrifter dyker upp och försvinner i snabb takt och svartlistornas möjligheter att hålla koll på alla dessa är i stort sett obefintlig. En bättre strategi är att använda vita listor över seriösa tidskrifter för att hitta rätt tidskrift att publicera sig i, till exempel Vetenskapsrådets Svenska listan, en lista över sakkunniggranskade kanaler, eller Norska listan från Norges universitets- och högskoleråd, säger Theo Bodin.
Ovana forskare går lättast i rovtidskrifternas fällor, och man kan tycka att det är förlagen bakom tidskrifterna som är bovarna. Men Gustaf Nelhans poängterar att han tycker att forskarna själva bär ansvaret för var de publicerar sina resultat och att benämningen ”rovtidskrift” är problematisk då den lägger skulden på förlagen.
– Vi kan inte lämpa över ansvaret på dessa förlag som för övrigt ofta har sin bas i tredje världen. Det är forskarna själva som väljer att ta genvägarna, säger han.