– Jag tror att museer kommer att våga vara mer öppna gentemot allmänheten när det handlar om mänskliga kvarlevor och att museerna kan få mer kontakt sinsemellan när man diskuterar sådana här frågor, säger Jenny Bergman som är antikvarie på Historiska museet vid Lunds universitet, apropå att Riksantikvarieämbetet har tagit fram vägledningar till svenska museer om hantering av mänskliga kvarlevor och återlämnande av dem.
Enligt en nationell kartläggning från 2016 har minst 66 svenska museer mänskliga kvarlevor i sina samlingar. Av dem har 18 stycken kvarlevor från andra länder och elva har kvarlevor från samer.
Vid en inventering av den anatomiska samlingen vid Historiska museet i Lund 2005 identifierade man 98 individers kvarlevor som ”av intresse av etiska skäl”. De flesta av dem är individer från andra länder, men fyra är dokumenterade som samer från Sverige.
I informationen om ett kranium från Luleå står noterat att det är avbildat i rasbiologen och lundaprofessorn Gaston Backmans bok Människoraserna och moderna rasproblem från 1935.
Även en same från Norge finns i samlingen, och texten på det gamla mappkortet illustrerar handeln med kvarlevor och dåtidens syn på samer: ”Skelett av lappkvinna, funnet i hednisk graf vid Varangerfjorden i Ostfinnmarken, inköpt genom Prof. Jacob Heiberg af Herr A. G. Nordvi i Kristiania för 100 kr”. Andreas Nordvi var en norsk handelsman som under 1800-talet grävde upp samiska gravar och sålde kvarlevorna till museer och forskare i andra länder.
Lunds universitet har hittills återlämnat kvarlevor från sex individer till urfolk i Australien och Nya Zeeland, liksom kraniet av den judiska mannen Levin Dombrowsky till Judiska församlingen i Malmö.
Beslut i Sametinget
2007 fattade Sametinget beslut om att kräva tillbaka samtliga mänskliga kvarlevor av samer. Att formella förfrågningar inte gått till alla museer och samiska kvarlevor fortfarande finns i samlingarna handlar till stor del om resursbrist, säger Tanja Sevä som är kulturutredare vid Sametinget. Från samiskt håll anser man att det är staten som borde finansiera återlämnandearbetet – kvarlevorna har blivit stulna och då ska inte samerna behöva betala för att få tillbaka dem.
Foto: Mikael Wallerstedt
Uppsalas universitetsmuseum Gustavianum har deponerat kvarlevor från 17 samiska individer, uppgrävda från Rounala kyrkogård i Lycksele 1915, på det samiska museet Ájtte i Jokkmokk. Antikvarien Anne Ingvarsson berättar att Gustavianum har ytterligare några kvarlevor från samer. Hon tror att även de kan bli föremål för diskussioner om återlämnande och säger att de nya rekommendationerna då är ett bra stöd.
De återlämnanden av samiska kvarlevor som skett har genomförts i projektform med finansiellt stöd från olika håll, och Sametinget ser ett behov av ett nationellt center för repatriering med långsiktig finansiering.
Erfarenheter från återlämnanden till urfolk i andra länder visar att processen underlättas av att det finns en motpart med ett tydligt mandat och representantskap för gruppen, berättar Olof Ljungström som ansvarar för återlämnandefrågor på Enheten för medicinens historia och kulturarv vid Karolinska institutet, KI.
Utredning om ursprung krävs
Innan ett återlämnande kan ske behöver museet nämligen göra en ordentlig utredning om var kvarlevorna kommer ifrån, att det finns en berättigad mottagare av kvarlevorna och inte flera med olika åsikter, och att mottagaren har en plan för hur de ska tas emot och slutbevaras. Varje ärende är komplext och unikt. KI har hittills återlämnat kvarlevor från 37 individer till urfolk i USA, Nya Zeeland, Australien och Franska Polynesien.
Museerna och Sametinget har deltagit i referensgruppen för den nya vägledningen, och Tanja Sevä tycker att det är bra att museerna är noga med hur återlämnanden sker och att hela hanteringen genomsyras av respekt för människan.
– I och med att man plockade ut dem ur sina gravar avhumaniserade man dem, de blev museiföremål. En återbegravning handlar inte bara om att lägga ner dem i backen igen, utan det är en process för att göra dem till människor igen.
