Nästan 4 000 människor dog. Skolor och universitet stängdes ner. Regeringen införde förbud mot större folksamlingar. Kampanjen ”Don’t touch” syntes överallt. Sierra Leone är ett av världens fattigaste länder och hade inte kapacitet att möta den ebolaepidemi som svepte över landet 2014.
– Det var skrämmande, säger Aiah Lebbie, doktor i skogsvetenskap och chef för Department of Biological Sciences vid Njala University.
Han sitter på sitt kontor på universitetets huvudcampus, som ligger på landet, en knapp timmes bilfärd från Bo, den tredje största staden i Sierra Leone. Minns den där tiden då alla han mötte kunde vara bärare av den osynliga mördaren som spreds via mänsklig kontakt.
Minns hur hans egen bror blev dålig i en annan sjukdom, och började blöda. Aiah Lebbie åkte med brodern till sjukhuset i Bo där han låg i ett dygn utan att få vård.
– Om du nämnde blod under ebolatiden sprang vårdpersonalen sin väg. Det var en ny sjukdom som redan hade dödat många läkare och sjuksköterskor. De hade inte den skyddsutrustning som behövdes. Min bror gick bort. Om det inte hade varit en nödsituation hade han överlevt.
Hindrade sjukdomen att nå campus
Aiah Lebbie deltog i de kommittéer som rektorn vid Njala University satte ihop för att hindra sjukdomen från att nå campus. Många studenter och lärare både bor och arbetar eller studerar här. En åtgärd var att se till att studenterna fick mat, så att de inte skulle ge sig ut och leta efter föda och bli smittade. Universitetet satte också upp en kontrollstation där alla som ville komma in på området fick ta tempen och svara på frågor om var de hade varit.
– Det fungerade, viruset nådde aldrig Njala campus.
Aiah Lebbie reste tillsammans med några kollegor till huvudstaden Freetown och talade inför regeringen om vikten av vetenskap för att bekämpa krisen. I slutet av epidemin blev han kontaktad av ett forskarteam från den amerikanska folkhälsomyndigheten, CDC. De hade hjälpt till att ställa eboladiagnoser i Bo. Nu ville de hjälpa till att bygga upp kapaciteten i landet och letade efter en universitetspartner. Syftet var att se om det fanns en zoonotisk komponent, alltså om vilda djur hade bidragit till spridningen av ebola.
Aiah Lebbie är egentligen plantekolog med inriktning på tropisk regnskog. Nu fick han lära sig virologernas språk. Under ett år gjorde han tillsammans med ett team av anställda och studenter fältarbete tillsammans med CDC:s personal. Organisationen stod för all utrustning och utbildade teamet i hur de skulle samla och bearbeta prover av till exempel blod eller saliv.
Bidrag till generatorer och solpaneler
För ett och ett halvt år sedan sökte Aiah Lebbie pengar från CDC och fick 2,5 miljoner dollar. Han går ut i rummet utanför kontoret. Här står fyra frysar som visar minus 80 grader. Stödet från CDC har gjort det möjligt att bland annat köpa generatorer och solpaneler. Institutionen har nu elektricitet dygnet runt, på resten av campuset varierar det mellan 12 och 15 timmar per dygn.
– Det gör att vi numera kan bevara prover, eftersom de måste förvaras i minus 80 grader.
Har byggt fältstation
Aiah Lebbie visar ut i den större sal där det mesta av undervisningen sker. Några studenter och doktorander sitter på trädgårdsstolar i plast i olika färger vid långa bord. Den bortre kortväggen är fylld med pappkartonger, två staplar med bildäck, inplastad utrustning och små bruna behållare.
– Som du ser är plats ett av mina större problem … konstaterar Aiah Lebbie.
Det ryker när han öppnar en av de bruna behållarna.
– Det är minus 190 grader, de är fyllda med flytande kväve. Vi använder dem i fält när vi samlar prover.
Institutionen har också byggt en fältstation och kan ta med studenterna på fältarbete.
– Mitt mål var tidigt att få in det här i kursplanen. Det är viktigt att studenterna lär sig, så att expertisen finns på marken om vi får en liknande kris igen. Vissa av studenterna ska åka till CDC nästa år för att lära sig metoder som inte finns här.
Med hjälp av kollegor i USA och en välgörenhetsorganisation har Aiah Lebbie också fått ihop en datorsal med 30 begagnade datorer. Många av studenterna i Sierra Leone tar i dag examen utan datorkompetens.
Campus förstördes i inbördeskriget
Bilen skumpar på den röda grusvägen bort till en annan del av campus. Aiah Lebbie vill visa en sak till. Han går med lugna steg på stigen mellan dåtid och framtid. Solen värmer. Gräset lyser grönt efter regnperioden. Bakom honom syns en ruin, det som en gång var personalbostäder på Njala University, före inbördeskriget som rasade i Sierra Leone mellan 1991 och 2002 – då när hela campuset övergavs, förstördes och förföll. Framför honom en nyrenoverad byggnad i vitt och blått. Han har lyckats övertala universitetsledningen att få rusta upp en av ruinerna. Här ska det bli seminarierum, möteslokaler, en reception och ett kök. En gångväg av stenplattor löper runt huset.
– Jag vill inte att någon ska trampa på mina blommor i rabatterna.
Vi går bort till ruinen. Aiah Lebbie fylls av blandade känslor, minnen. Det var här vid Njala University som han läste sin kandidat i biologi, innan han försvann till USA för att ta sin master och doktorera under krigsåren. Själv hade han haft många utländska lärare, men de försvann med kriget. Då hade hela universitetet 700 studenter, i dag är den siffran runt 20 000. Med samma infrastruktur. Ibland har han 600 studenter på sina kurser, och ingen mikrofon.
– Kvaliteten på utbildningen som jag fick här gav mig möjligheten att bli den jag är i dag. Det är sorgligt att se att studenterna inte har samma möjligheter i dag.
Aiah Lebbies fru och dotter bor fortfarande i USA, han hälsar på dem regelbundet.
– Efter att ha utbildat mig i USA undrade jag vad jag egentligen kunde bidra med där. Min kunskap behövs mer här i Sierra Leone.
Fotnot: Reportaget från Sierra Leone finansieras av Union to Union som samordnar Saco, TCO och LO och deras medlemsförbund i internationellt fackligt utvecklingssamarbete.
