Så vill Tim Ekberg, t f enhetschef vid Utbildningsdepartementet, påminna om nya politiska signaler och förutsättningar, om vad som gäller för att klara den ”enskilt största utmaningen, hur man skapar högkvalitativa forskningsmiljöer”.
Ekberg var en av paneldeltagarna när Högskoleverket i samarbete med KTH anordnade ”samtalsarena” om HSV:s rapport Frihetens pris — ett gränslöst arbete, en kartläggning av ”de akademiska lärarnas och institutionsledarnas situation”, en studie som tidigare har refererats och diskuterats i Universitetsläraren.
Själva arenan den här gången var KTH:s lokal som fått namnet Flodis, efter förre rektor och nuvarande universitetskanslern Anders Flodström. I lokalens fond kunde man beskåda projektionen av rapportens omslag och möjligen begrunda varför HSV använt ett numera tämligen ifrågasatt sätt att illustrera en ”produkt”, nämligen med ett foto av en anonym, ung och vacker kvinna.
Det var ju nu också själva innehållet som skulle diskuteras och Carl-Uno Frykholm, avdelningschef på Högskoleverkets utvärderingsavdelning, inledde eftermiddagens panelsamtal med att berätta om bakgrunden till rapporten, bland annat att det inte alls hade varit självklart inom HSV att studien alls skulle bli av. Enligt Frykholm hade nämligen förra universitetskanslern Sigbrit Francke varit tveksam till projektet, ”hon menade att det enbart skulle bli en massa fackliga diskussioner”.
– Jag är idag mycket stolt över att jag och andra ändå envisades med rapporten, resultatet blev kreativt, konstruktivt, belysande och något som pekar framåt. Vi vill borra på djupet, inte peka ut dåliga exempel och svartmåla. Rapporten ska vara praktisk och användbar!
För lite tid och pengar
Till denna praktiska användbarhet hör bland annat HSV:s intentioner att hålla ”handlings- och framtidsinriktade” samtalsseminarier med universitet och högskolor, kring hur förutsättningarna ser ut för dem som ska genomföra den högre utbildningen och samtidigt upprätthålla utbildningens kvalitet.
Frykholm pekade ut kapitlet ”Vem äger problemen, vem äger lösningarna?” som det han anser som centralt i rapporten.
I en sådan rapport, där studier påvisar ökad arbetsbörda, brist på tid och resurser (inte minst till forskning) och som berättar om lärare som tar för mycket ansvar, skulle Ekbergs inlägg om vikten om korridorkollegans forskningsframgångar, kunna ha tolkats som ytterligare en stressfaktor för enskilda lärare, men seminariediskussionen uppehöll sig i huvudsak kring andra och mer välbekanta problemformuleringar: För lite tid och för lite pengar.
Tre utmaningar
Irene Bernhard, ordförande i SULF-sektionen SUAF, Sveriges universitetsadjunkters förening, talade om ”de tre största utmaningarna”. För det första att tidsmässiga förutsättningar saknas i förhållande till uppgifterna. För det andra arbetsmiljön, att lärarna stressar och jobbar extra för att bibehålla kvaliteten.
– Det är inte bara ett problem för lärarna, utan för hela högskolan.
Den tredje utmaningen är, enligt Irene Bernhard, det som HSV:s studie visar, att adjunkterna inte har möjlighet till forskarutbildning, att de knappast forskar alls och dessutom har ett mycket begränsat utrymme för kompetensutveckling.
För att skapa mer utrymme och tid vill Irene Bernhard minska och effektivisera administrationen.
– Undervisningen är inte alltid (det tidsmässiga) problemet, utan det som är runt omkring.
Åsa Nilsson Lindgren, prefekt och lektor vid kemiska institutionen vid Umeå universitet, beskrev vad hon kallade ”förskräckligt allvarliga problem”.
– Det är ett ödesår för kemiundervisningen, vilket också drabbar andra ämnen. Vi har inte nog många studenter för att få forskningsfinansiering. Hur överlever vi vid studentbrist om finansieringen ändras varje år, hur överlever vi när eller om forskningspengen försvinner?
– Om man ska hårdra det så jobbar ingen av oss idag på en fast tjänst, utan i små företag. Forskaren måste också dra in anslag till doktorandens lön. Alla är inte spetsforskare, vi behöver bredden också, vi måste tänka på att vi inte utbildar för dagens samhälle, utan för morgondagens.
Diskussion borde pågå
Hon talade, i ekonomisk och teknisk detalj, om hur forskare måste dra in också doktorandens lön, om kraven på tung utrustning och att instrumentparken kostar att driva.
Åke Wasteson, vicerektor vid Linköpings universitet, ville betona pedagogiken, som del av både problem och lösning.
– Hur ska vi förhålla oss till hur vi undervisar? Det borde pågå en ständig diskussion om detta, om arbetsformer och om relationen lärare och student, helt enkelt om umgängesformerna i utbildningen. Föreläsningar är viktiga, men sker de inför 200 studenter ger det ingen kontakt. Utvärderingsinstrumentet kommer för sent, när kursen är slut. Det vore ärligare att göra det direkt, då blir också studenterna en resurs.
Han menade vidare att bristen på jämställdhet och mångfald är en del av problemet och omvänt, att studenter med olika bakgrund berikar ämnen och undervisning och även i detta sammanhang därför bör ses som en resurs för lärarna att dra nytta av.
– Vi måste också höja statusen på undervisningen, studenterna måste från början möta framstående forskare.
Åke Wasteson framhöll också att det är mycket svårt att visa vad som är bra forskning, ”de som förväntas åstadkomma bra forskning åstadkommer sällan något originellt”.
Apropå den ständigt aktualiserade bristen på pengar och resurser och ”en ekonomistisk syn” på forskning menade han vidare att det leder till ”en sorts ständigt ifrågasättande”.
– Hur undviker man indelning i ett a-lag och ett b-lag, att vissa får forska, andra inte? Det blir ofrånkomligt att tänka, har du varit nyttig just detta budgetår?
Hur nyttig är kollegan?
Med tanke på Utbildningsdepartementets och Tim Ekbergs påminnelse om de nya förutsättningarna tillkommer det möjligen att fråga inte bara om man själv har varit nyttig, utan också hur nyttig den där kollegan längre ner i korridoren egentligen är.
– Vi kan inte fortsätta smeta ut, utan ha färre anställda, men då kanske med bättre villkor.
– Alla kan säkert hävda att just deras forskning är viktig, men vissa delar måste läggas ned, sade Tim Ekberg, som tillade att han som representant för Utbildningsdepartementet ”hade en något annorlunda ingång” än de andra på samtalsarenan.
Ekberg betonade att ansvaret för att klara av de nya utmaningarna är universitetens och högskolornas som också måste bli bättre på personalpolitik, vilket, enligt Ekberg, innebär att ”rekrytera, men också behålla de duktiga”.
– Den kollegiala beslutstrukturen är konservativ och måste bli annorlunda.
Samtalsseminariet avslutades med att Folke Snickars, professor i regional planering och dekanus vid KTH, ville delvis ifrågasätta tolkningen av HSV:s studie, han undrade bland annat hur mycket av de (alltför) många arbetstimmarna som är del av en egen och självvald karriäragenda och därmed mindre bekymmersamt?
Studiens projektledare, utredaren Eva Åström, påpekade att man aldrig hävdat exakta resultat, men att resultaten samtidigt visat sig vara i paritet med fem lokala studier.
Nytt med direkt dialog
Och Carl-Uno Frykholm bekräftade att problemen, som de formuleras i den diskuterade studien, ”också kommer upp i alla andra studier”. Dessutom trodde han att Folke Snickars tolkning av en karriäragenda kunde förklaras av att Snickars finns på ”en manligt dominerad institution”. Frykholm menade att studien visar hur många (på icke manligt dominerade institutioner) snarare jobbar (för) hårt inte i första hand med tanke på den egna karriären, utan av lojalitet med studenterna.
Snickars fick återigen försäkra att han inte ifrågasatte resultaten, utan valideringen och försäkrade att han såg studien som något positivt:
– Det är ett nytt vitalt inslag i Högskoleverkets palett, direkt dialog istället för indragning av examensrätt.
Carl-Uno Frykholm avslutade med att understryka att man på HSV är mycket medvetna om att studier och utvärderingar kan innebära stress och ytterligare arbetsbörda för lärosätena, men att han tror att dialogen kan uppväga detta. Han berättade att HSV har avsatt ytterligare medel för kommande seminarier på andra högskolor och universitet. Diskussionen om lärarnas villkor och förutsättningar, på eller utanför HSV:s samtalsarenor, lär fortsätta.
MARIELOUISE SAMUELSSON
